”Staying in my own business is a full time job.” /Byron Katie
Dagens citat behåller jag på originalspråket. Det blir inte alls lika bra när jag försöker översätta det.
Who’s business are you in?
En underfråga till The Works fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) lyder: ”Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?”. På engelska låter den kanske bättre: ”Who’s business are you in?”.
Byron Katie pratar om 3 olika typer av ”business”. ”Min, andra människors och Guds.” Gud står i det här sammanhanget inte för någon religiös gud, utan för ”Världen” eller ”Det större”.
De tre angelägenheterna
Att vara i sin egen business kan sägas vara samma sak som att vara medvetet närvarande. Att stanna i sig själv. Den där platsen vi tränar oss på att vara på när vi mediterar. Eller ägnar åt oss annat som sätter oss i ett meditativt tillstånd. Där vi är när vi känner oss tillfreds, hela, fria, öppna, generösa, starka och att vi är oss själva.
När vi är i någon annans business så är vi inte längre i vår egen. Då lämnar vi oss själva och börjar leva andras liv istället. Tankar som ”Han tycker inte om mig.”, ”De borde inte göra så där” eller ”Han borde inte ha så många fördomar”, är sådana tankar som får oss att lämna vår egen business.
”Världen är ond” eller ”Om alla bara gjorde på detta viset så skulle det bli bra” är exempel på tankar som har att göra med Guds, det störres, angelägenhet. Inte heller när jag tror på dessa tankar är jag i min egen business. Då känner jag känslor som aggressivitet, rädsla, splittring, oro, stelhet.
Postern
Det här tänker jag på ibland när jag tittar på postern i min hall. Den heter ”Under farmors parasoll”. Jag tycker att kvinnan under parasollet utstrålar närvaro. Det är en ögonblicksbild av närvaro för mig. Men närvaro kan också vara att skratta, gråta, springa eller hoppa. Att vara i närvaro handlar inte om vad jag gör, utan om hur jag gör det. Utifrån en plats av stillhet.
Vad härligt, tänker jag, det skulle vara att gå genom hela livet så.
För om jag är där borta, och sköter någon annans business, vem ska då vara här och sköta min? Jag har märkt, att när jag lämnar mig själv så händer en massa tokiga saker. Plötsligt kan jag då märka att jag själv just gör de där sakerna som jag dömer andra för. Jag blir själv en dömande person som inte har ro att relatera på ett en vänligt sätt till mina medmänniskor. Jag blir intrasslad i mig själv, kan inte se klart.
Så istället för att engagera mig i vad andra borde och inte borde göra, så vore det väl bättre att jag först såg till mitt eget hus, och ansvarade för mina egna handlingar?
Att vara medvetet närvarande är inte någonting som de flesta av oss bara går omkring och är hela tiden. Närvaro förutsätter träning, arbete. Ett mjukt arbete, kallat meditation. Och kanske ett arbete som behöver pågå genom hela livet.
– Staying in my own business is a full time job.
Ett tips
Om du känner dig ensam nån gång, testa att känna av vems angelägenhet du är i. Kanske upptäcker du då att du är i nån annans. Och att du inte känner dig ensam när du kommer tillbaka till din egen. Under farmors parasoll.
Och att bero på The Work, det är under parasollet jag hamnar när jag svarar på fråga 4. Samt när jag har tagit mig igenom samtliga steg i processen. Så jag tänkte att jag kunde illustrerar detta närmare genom att göra lite The Work på mig själv.
Så LEEEEET’S GO TO WORK.
***
Innan jag börjar så behöver jag varva ner. Jag blundar, andas djupt och tittar inåt.
Situationen
Situationen är på en av mina arbetsplatser, i början av rådande coronapandemi. Jag ser två kolleger som kramar varandra, och som inte umgås på fritiden. En av dem fyller år idag, därav kramen. Jag känner mig arg för att de inte följer ”rekommendationerna” kring social distantiering.
Skriv ner tanken
Nu när jag gör The Work så tar jag mig tillbaka till situationen. Jag blundar och känner intåt (mediterar). Jag kommer i kontakt med situationen. Därefter ser jag vilka dömande tankar kring den som kom upp när jag befann mig där. Oops, det var många.
Jag skriver upp några av dem som triggar mig starkast, på ett papper. Sedan väljer jag ut en tanke att jobba med. Det blir:
”De bryr sig inte om sina medmänniskor.”
1. Är det sant?
”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. Hmmm. Känner efter en stund. Viktigt att vara ärlig med sig själv hela tiden. Inte gå upp i huvudet och hitta svar. Kroppen.
Japp. Det är sant.
2. Kan du helt säkert veta att det är sant?
”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. 100 procent säker? Fortsätter hålla mig till sanningen.
De står där. Det är mina kolleger… Nej, jag kan inte helt säkert veta att det är sant. (Det handlar alltså hela tiden om vad jag tänkte i den situationen. Inte om vad jag till exempel tycker om de här personerna nu när jag gör The Work. Nu är jag inte triggad av situationen på samma sätt. Men jag tar mig medvetet tillbaka dit.).
3. Vad händer, hur reagerar du när du tror på tanken? (Inte under parasollet)
”De bryr sig inte om sina medmänniskor”.
Jag tänker att de borde tänka längre än vad näsan räcker. Jag tänker att de borde visa solidaritet gentemot andra.
Underfråga: Hur känns det i kroppen när du tror på tanken?
Jag andas ytligt. Det spänner, krampar något, i revben och bröstrygg. Lätt värk i benen. Hjärtat slår snabbare.
Underfråga: Hur behandlar du personen/personerna när du tror på tanken?
Jag sätter mig i överläge gentemot dem. Jag är ju den som har rätt inställning. De har fel inställning. Ett stråk av förakt.
Samtidigt känner jag mig i underläge. Känner mig som en ”underdog”. Som den som kämpar för en bättre värld, i underläge. Jag ser på dem som att de tillhör majoriteten, som ignorerar sina medmänniskor. Bara kör på, och mest tänker på sig själva. Jag blir rädd för dem.
Underfråga: Hur behandlar du dig själv när du tror på tanken?
Som ett offer.
Underfråga: Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?
Deras. Jag lämnar mig själv. Jag låter mitt mående bero på dem. Jag har inte längre kontroll över mig själv och var jag befinner mig i rummet. Om någon kom ”för nära” mig nu till exempel så skulle jag kanske inte ens märka det, så att jag kunde ta mitt ansvar och flytta på mig lite.
Underfråga: Ser du några bilder, från dåtid och framtid, när du tror på tanken?
Dåtid: Jag ser bilder av mitt högstadium. Jag ser de som var mobbade och att ingen typ sa ifrån till mobbarna. Majoriteten bara ”levde på” utan att stå upp för de svaga. För att det var enklast så. Jag ser också att jag sa ifrån till mobbarna flera gånger, och hur jävla mycket skit jag fick för det.
Jag ser olika scenarion från världshistorien där människor bara springer i flock. Låter saker och ting normaliseras. Låter att gasa ihjäl judar normaliseras. Allting sker så smidigt. Folk lever på med sina liv. ”Alla andra gör ju så. Så då kan väl jag också göra så.” Människornas ovilja att ta ansvar, att inte se sig som subjekt, utan gömma sig i massan.
Jag ser bilder av ett ”gammalt Sverige”. Oklart när. Kanske Sveriges välfärdsdagar. Jag ser att människor tar mer hänsyn till varandra då. Mer omtanke om varandra. Mer tid för varandra. Mer konsekvenstänk. Jag tänker: Vad lång tid det tar att bygga upp ett välfärdssamhälle och vad snabbt det kan gå att rasera det. Jag tänker att dessa två ”kramare” borde vara måna om att bidra till att bevara det. Jag tänker att de är slappa. Alla har ett ansvar för att vi människor tar hand om varandra och visar solidaritet mot de utsatta, i detta fall riskgrupper och sjukvården.
Jag ser också bilder från alla människor som jag ser runt omkring mig som inte heller visar hänsyn till coronasituationen.
Framtid: Jag ser hur Sverige blir ett land där alla bara går omkring och tänker på sig själva.
Underfråga: Impulser/beroendeproblematik? Jag vill säga åt dem att hålla avstånd. Säga åt folk vad de ska göra (ett gammalt beteendemönster som jag har).
Jag märker också hur jag tappar fokus på det som jag var på väg att göra. Jag var ju på väg in till arbetsrummet för att slutföra en viktig uppgift. Nu rinner kraften ur mig. Jag skjuter upp uppgiften. Prokrastinering.
Underfråga: Vems angelägenhet är jag i? Deras. Och världens. Världshistoriens.
4. Vem, vad, skulle du vara utan tanken? (Under parasollet)
Jag observerar dem bara. Jag blir fri från mina bilder från dåtid och framtid. Jag blir fri från bilder över huvud taget. Jag är i nuet. Jag läser inte in anledningar till varför de gör som de gör (jag kan ju inte veta det). Jag utgår inte från att min sätt är bäst för andra.
Det känns så skönt på insidan. Jag mår inte dåligt längre. Min kropp tinar upp. Jag är i rörelse. Jag får en rörligare blick, mitt tunnelseende försvinner. Andra fenomen i rummet blir synliga för mig. I takt med att min helhetsbild infinner sig, så känner jag mig mer hel. Och paradoxen: När jag slutar försöka kontrollera andra så får jag mer kontroll över mig själv.
Jag känner mig inte isolerad från mina kolleger. De blir mina vänner. Jag tycker mig kunna se deras kram lite mer för var den är. Ett ömhetsbevis kolleger emellan. Glädje mitt i jobbets socialrealistiska lokaler. Jag känner av den fina gemenskap som vi har på jobbet.
Jag låter dem vara, i sin egen angelägenhet. Och jag får vara i min. Axlarna sjunker ner. Min andning blir djupare.
OCH JAG KÄNNER FRIHET.
Vänd på tanken
Vänd på tanken, på tre olika sätt. För varje vändning, kom på tre genuina exempel (som känns sanna) till varför den vändningen skulle kunna vara lika sanna som, eller sannare än, den ursprungliga tanken
1. Till dess motsats: De bryr sig om sina medmänniskor.
a) Ja, de bryr sig visst om andra. De kramar varandra och säger jättefina saker till varandra just nu. De är också väldigt omtänksamma annars, av vad det jag har sett. De är måna om sina kolleger samt mot människorna som vi jobbar med, som ofta befinner sig i en utsatt situation. De bidrar med mycket till arbetsmiljön. Och bägge två uppfattar jag som bra lyssnare.
b) Jag kan egentligen inte veta om de bryr sig om andra vad gäller ”corona-hänsyn”. De kanske har en medveten och överlagd strategi, som skiljer sig från min. Olika länder har ju olika strategier – även dessa med hänsyn till människor på olika sätt. Så varför skulle inte detta även kunna gälla bland individer.
c) De kanske tolkar Folkhälsomyndighetens ”rekommendationer” på ett annat sätt än vad jag gör. De kanske ser på dem just som rekommendationer. Mer som när någon ger en rekommendation om något i vardagen. Man kanske rekommenderar en skola, som man tycker att ens bekantas barn borde söka till. Eller så rekommenderar man en restaurang. Och egentligen, det är ju inte så konstigt att folk tolkar saker och ting bokstavligt. Det borde kanske Folkhälsomyndigheten ha tänkt på. Eller deras eventuella kommunikatörer.
2. Till mig själv: Jag bryr mig inte om mina medmänniskor.
a) Jag bryr mig faktiskt inte om att ta reda på varför de här två personerna gör som de gör. Jag agerar bara på det som triggas i mig. Jag tar mig inte tid att försöka förstå dem. Jag bara utgår från att mina teorier om dem stämmer. Även fast jag inte alls har någon koll på var mina teorier kommer ifrån.
b) Helt ärligt. Om jag rannsakar mig själv. Hur mycket tid har jag egentligen lagt ner på att själv bilda mig en uppfattning kring den korrekta strategin att hantera detta virus? Hur mycket forskning har jag tagit del av? Hur mycket har jag egentligen lyssnat på mitt sunda förnuft? Hur många olika olika synvinklar har jag egentligen utgått från? Någon sorts svar skaver inom mig. Det har att göra med att jag kunde ha gjort mer innan jag bestämt mig för vad som är rätt eller fel…
c) Jag respekterar inte mina kollegers gränser. Jag klampar in med stora steg innanför deras integritet. Jag ger inte utrymme för ens ett litet tvivel kring att det skulle kunna finnas någon bit av vettighet bakom deras agerande. Som en simpel liten vardagsdiktator är jag.
3. Till den andre: Mina tankar bryr sig inte om mina medmänniskor.
a) Mina tankar bryr sig inte om mig (jag är ju också en medmänniska). De lämnar mig inte ifred (se fråga 3). ” Tankarnas terrorism” är ett uttryck som någon myntade…
b) Det är mina tankar som inte bryr sig om mina medmänniskor. Jag märkte ju det, när jag var utan min dömande tanke i fråga 4. Det är tanken som får mig att bli avstängd från mina kolleger. Utan den känner jag värme och samhörighet med dem.
c) Vad är medmänsklighet? Att ta ställning till ”moraliska spörsmål”, som till exempel det här med corona – restriktionerna, kan vara en viktig del. Men det ligger så mycket i begreppet medmänsklighet… Hur ser mina tankar om om mina medmänniskor egentligen ut? Är jag en förstående, icke-dömande person som tror på människors potential? Efter att ha praktiserat The Work i rätt många år nu, så är jag mer än väl medveten om hur många dömande tankar jag har om andra människor, inklusive mig själv, och att de i oerhörd stor grad påverkar hur jag beter mig gentemot mina medmänniskor. När jag däremot är i mig själv, och mår bra i mig själv, då är jag mer öppen och förstående gentemot andra. Så svaret på min egen fråga blir väl både ja och nej. Men helt klart är att jag har en hel del kvar att jobba med hos mig själv innan jag bara kan svara ja på den frågan om man säger så. Så en bra grej kan ju vara att själv fortsätta jobba på att bli en bra medmänniska, innan jag dömer andra för att de inte är det.
En komisk grej är ju också att, som jag såg i fråga 3, att jag själv blir sämre på att följa corona – rekommendationerna när jag är fast i mina tankar.
****
Summa summarum: Hela processen, som det är att göra The Work, för mig närmare mig själv, och min egen business.
Det var allt för denna gång. Ses i nästa inlägg, under parasollet!
/Karin