En oskyldig/skyldig taliban

”Det enda vi kan vara skyldiga till
är att tro på våra egna tankar”
/Byron Katie

Han heter Mohammad. Han bor i Afghanistan. Liksom alla vi andra låg han i en kvinnas mage och kom ut mellan hennes ben. Eller genom magen om det var kejsarsnitt.

En dag låg han på rygg på en filt och jollrade. Den ljumma vinden smekte hans ansikte. Hans leende var hela världen. Men han visste inte att det var vinden, för han kände inte till vad en vind var. Ovanför honom hoppade gröna cirklar fram och tillbaka, liksom i ett nystan, fast ändå fristående från varann. Mellan dem forsade en flod av ljus. Schhh…. schhh…. lät de gröna cirklarna när de nuddade varann. Det var ett träd. Men det visste inte barnet att det kallades och därmed kände han heller inte till historien bakom begreppet träd.

Han hade dock börjat ana att språkljudens kombination i Mohammad hade med något viktigt att göra. Snart skulle han komma att förstå att det var hans namn, att man kunde ha ett namn och att det innebar en massa saker.

Vad innebar det att vara Mohammad? Hans föräldrar brukade säga att det var något speciellt med honom. – Han kommer att lyckas, han kommer att bli något stort. Och i samma stund som han började att tro på den tanken så stängdes en del av hans hjärta. Även om hans föräldrar såg det som någonting positivt, eller kanske just därför, så skedde en separation från alltet och alla, när han trodde på den tanken. Och det gjorde ont att separeras från skönheten.

Ibland blev hans pappa arg på honom och skrek saker. Att han var lat. Mohammad började tro på att han var lat och att det är fel att vara lat och att han måste göra allt han kan för att inte vara lat. Ibland orkade hans mamma inte med honom. Hon sa det aldrig rakt ut, hon visade det bara i sina gester. Men han förstod, och han lärde sig.

Vidare lärde han sig tidigt att Allahs ord är lag, att Allah är allsmäktig och meningen med livet och att man kan lita på att det kommer att bli bra om man bara följer Allahs ord, såsom han har lärt sig att förstå dem – genom öga för öga och tand för tand. Men egentligen var det mer nyanserat än så, för Allahs ord var ett paraplybegrepp för en rad folkliga föreställningar och Mohammads egna, en del fritt tolkat från Koranen och en massa annat som människor tror på.

Ryssland hade kommit och invaderade och sargade hans land. Afghanistan, ett av de få länder i regionen som aldrig blivit kolonialiserade. Ett stolt land, det land som han älskade. Jihad betyder frihetskrig, ett heligt krig. Vapnen blev en viktig väg mot friheten. Bortsprängda kroppsdelar kantade hans väg med pansarvagnen. Om detta kunde hjärtat just då inte yttra sig för det var stängt. Hjärtat vill bara kärlek. Mohammeds hjärna trodde att den jobbade för kärlek, men den var förblindad av tankarna. Tankarna sa att det finns ett högre syfte med det här.

1994 startade han som kallades Mohammad, som nu även kallades Mulla Mohammad Omar, talibanerna i Södra Afghanistan.

Ordning måste upprätthållas, om inte allt skulle gå åt helvete, om vi inte alla skulle hamna i helvetet. Det är fruktansvärt där. Man brinner i en evig plåga. Instängd där för alltid.

Kvinnorna måste kontrolleras. Så var det bara. De som inte höll sig inom husets väggar, utan istället gick ut på gatan, måste straffas. En dag var det som vanligt dags för en av alla dessa synderskor att ta emot sin dom. I burka föll hon ner på knä, på planen av en idrottsarena. På läktaren satt många tusen åskådare. Kvinnan såg ut som en ljusblå hög med lakan. En taliban tryckte en kalashnikov mot knoppen längst upp på lakanshögen. Talibanen tryckte av. Avrättningen var utförd.

Mohammad tänkte att den kvinnan är ett avskum. Han tänkte också att det som hände var något gott och gjort av kärlek. Men det var inte han, det var hans tankar som sa så. De tankar som han trodde på. Men det visste inte han, för han trodde att de var sanningen.

Vinden smeker kinden och tyst dånar en flod av ljus.

Vilka tankar tror du själv på? Du som läser den här texten. Och kan du helt säkert veta att de tankarna är sanna? Har du någonsin ifrågasatt dem?

Vi har inte ett val när vi tror på tankarna. Det är först när vi ser att det är en tanke som vi tror på som vi kan välja. Och i den stunden som vi ser det så tror vi kanske inte på tanken längre.

/Karin

Havet på Ica Maxi

”Om du jämför så förlorar du.”
/Byron Katie

Jag gick runt i min lägenhet. Det hade hänt en del jobbiga grejer innan. Men nu kändes det plötsligt bättre. För jag tänkte på hur fint jag hade fått i min lägenhet – det är verkligen inte alla som har det så fint. Jag såg bilder av folk som inte har det så fint hemma.

Och jag tänkte på vilken tur jag har haft som har fått en sådan här central bostad. Jag tänkte på de som bor långt utanför stan och måste pendla långa sträckor varje dag. Vad mycket skönare det är för mig. Vidare tänkte jag på att även om jag inte har så mycket pengar så har jag ju ändå ett kapital i min lägenhet, som en trygghet. En pensionsförsäkring typ. Det är ju verkligen inte alla förunnat.

Sedan åkte jag på semester. Jag bodde hos några vänner som hade det exceptionellt fint hemma. Plötsligt föändrades min lägenhet. Materialen blev ogenuina. Hur slarvigt och tråkigt. Plötsligt bodde jag inte alls i en fin lägenhet. Och vad deras hus måste vara värt mycket dessutom. Så extremt många gånger mer än min bostad. Och kunde jag förresten känna mig trygg med det kapital som jag har? Min framtid kändes orolig. Det kändes som att det inte alls skulle gå bra.

Jag började fundera på vad som skulle hända om jag blev sjuk när jag blev äldre, då skulle jag ju inte kunna jobba om pensionen inte räcker. Jag tänkte på en massa saker som skulle kunna hända utan tillräckligt med pengar. Mina farhågor förstärktes dessutom av att vi pratade om ekonomi och politik, och det visade sig att de som jag bodde hos också hade liknande farhågor inför framtiden. De, med så mycket kapital! Och dessutom ett stort arv. Ja, hur skulle det då gå för mig!?

Inte en enda gång stämde jag av med de realpolitiska aspekterna. Jag tänkte inte heller på hur det hade varit när jag knappt haft några pengar alls i många år tidigare och hur bra det gick att leva så också och att det inte alls utgjorde något problem för mig då.

Jag jämförde.

Några dagar senare har jag åkt vidare för att fortsätta semestern på annat håll. Jag sitter på en offentlig brygga i staden. Jag gör The Work på mina tankar. Och efter ett tag släpper de sitt grepp om mig. De börjar sväva. De finns där men de tillhör inte mig. Havet och tilliten är vackra och så stora. Som jag. Jag är oändlig, överallt, och samtidigt finns jag inte längre. Utraderad och levande på samma gång.

Efter ett tag kommer jag på att jag behöver handla så jag går till Ica Maxi vid Västra hamnen. Utspilld läsk gnistrar på stengolvet. Ett lent ljud, kanske en barnröst och människorna rör sig i vågor. Skönheten. Å herregud, herregud. Total stillhet.

När jag helt är i min egen business, då är allt som det ska. När jag inte jämför. För även om jag är bättre än någon eller något annat för tillfället, och bor mer centralt, så har jag ändå förlorat. För jag missar verkligheten.

/Karin

Vänd på det i Lyckopodden

Nu är jag med i Lyckopodden och berättar om The Work av Byron Katie, och om min egen resa med metoden. Du kan lyssna på avsnittet här.

Jag berättar om ett tonårs och – vuxenliv präglat av svårartade tvångstankar och om vistelser på psyket på grund av det. Och om att jag med hjälp av The Work av Byron Katie hittade en väg ur helvetet.

Du kanske tycker att det låter orealistiskt? För enkelt? The Work består ju enbart av 4 frågor och 3 vändningar. En formel som löser upp tankar som leder till lidande. Helt begripligt i sådana fall.

Kanske var det på grund av fördomar mot enkelhet som The Work hittade mig först efter många år av lidande. Och många år då jag passerade olika typer av terapiformer.

*

Förresten, en sak som jag lärde mig när jag studerade på universitetet och bland annat läste historia, idéhistoria och filosofi, var att det svåraste genom historien ofta har varit det enkla. Einsteins formel E=mc2 är ju rätt enkel. Den består av ett E, ett likamedtecken, ett M, ett C och siffran 2. Men samtidigt förklarar den väldigt svåra saker.

Att läka

”Ingen kan skada mig. Det är bara jag som kan göra det” /Byron Katie

Det var sommar och dimma. Vi stod utanför glasskiosken i Ystad. Hon sa några riktigt elaka ord till mig. Jag kände hur det gjorde ont på insidan. Jag kände mig sårad och kränkt.

Vänder på det

Men om jag zoomar ut från situationen. Jag åker ända upp till månen och sätter mig där och spejar ner. Plötsligt ser jag mig själv mycket tydligare. Fastän jag är så långt ifrån. Jag kan också se vem som skadar vem:

När jag gör The Work så vänder jag på det. Jag vänder tillbaka saker och ting till dit där de hör hemma. Jag rättar till missförstånden. Jag ställer till rätta.

När jag gör The Work kan jag erfara hur dömande tankar stammar från projektioner. Facit visar att när min vän dömer mig så är det egentligen sig själv hon dömer. Jag är bara en projektionsyta för henne. Och när jag gör ont på insidan, då är det för att jag tror på orden och tankarna. För om jag inte tror på min väns ord, då kan de inte skada mig. Eller rättare, då kan jag inte skada mig. Då försvinner historierna bakom orden. Illusionernas dimma skingras. Och kvar finns bara verkligheten.

Det gör ont

Verkligheten är snäll. Den vill ingen något illa. Projektionernas illusion gör ont. Jag vet i skrivande stund inte varför vi människor är utrustade med förmågan att projicera. Men jag vet att om vi tar oss bakom illusionen så kan vi vara varsamma mot oss själva. Och det är också där som vi kan läka.

Bakom citatet ”Ingen kan skada mig. Det är bara jag som kan göra det.” ligger absolut ingen anklagelse. Bara ett innerligt konstaterande. En insikt full av vördnad och respekt. Jag faller ner på knä i denna katedral som kallas Ystad, nej jag menar livet.

Jag lämnar månen och kan äntligen komma nära mig själv. Men jag är inte läkt än. Så jag går till attack mot min vän. Jag vill försvara mig: Orden gör fortfarande ont. För jag är inte redo att vända på det. Inte än.

En dikt

På bilden ovan var Louise Gluck ung. När hon skrev dikten nedan var hon äldre, och skulle 2020 få Nobelpriset i litteratur. Då hade hon börjat vända saker och ting till dit där de hör hemma.

Korsväg

Min kropp – nu när vi inte ska färdas tillsammans mycket längre
upplever jag en ny ömhet för dig, rå och okänd,
som det jag minns av kärleken från när jag var ung –
kärleken som så ofta var löjlig när det kom till dess föremål
men aldrig i valet, i intensiteten.
Krävde för mycket på förhand, för mycket som inte gick att lova

-Så räddhågsen min själ har varit, så våldsam:
förlåt dess brutalitet.
Min hand rör sig varsamt över mig, som vore den själen,


önskar att inte väcka anstöt,
men angelägen att, till sist, uttrycka något substantiellt:


det är inte jorden jag kommer att sakna,
det är dig jag kommer att sakna.

In Between

”Om jag inte har rätt och inte har fel, vem är jag då?” /Byron Katie

The Work (även kallad Inquiry) är ett redskap för mig att hitta svaret på denna fråga. Genom att titta på en dömande tanke. En tanke som jag tror på. Rent konkret så bidrar alla steg i processen till det. Så här:

Inquiry

1. Är tanken sann?
Är det så att jag har rätt när jag tror på tanken?

2. Kan jag helt säkert veta att tanken är sann?
Ja, kan jag absolut veta det? Kan jag absolut veta att jag har rätt?

3. Vad händer, hur reagerar jag, när jag tror på tanken?
Jag tycker att jag har rätt. (Och att de som inte tror på tanken har fel). Får det mig att må bra? Nej. Exempel på tankar som jag kan känna när jag undersöker denna fråga är: Ilska, stelhet, stress, rädsla, splittring, ensamhet.

4. Vem, eller vad, skulle jag vara utan tanken?
Alltså, vem skulle jag vara om jag inte hade rätt? Exempel på känslor när denna fråga undersöks: Frihet, lätthet, helhet, lättnad, nyfikenhet, kärlek, lugn, mjuk.

Vänd på tanken. Till dess motsats, till dig själv och till den andre. Kom på minst tre genuina exempel till varför respektive vändning skulle kunna vara lika sann som, eller sannare än, ursprungstanken.
Det är vid detta steg som jag får möjlighet att vända och vrida på ”sanningen”. Man kan säga att de 4 föregående frågorna har varit en förberedelse för detta steg. En uppvärmning. En uppmjukning av sinnet.

Det handlar om nåt helt annat

Det är också här som jag får erfara att bara för att jag kanske inte har rätt, så behöver det inte betyda att jag har fel. Det handlar inte längre om det. Det handlar om frihet, om att komma i kontakt med sig själv. Den jag är bortom tankarna.

Så vem är jag, då? Titta inåt! Lär känna dig själv! För att få en ledtråd, titta på känslorna som jag skrev vid fråga 4. Du kan även ta en titt på en lista med känslor som hör till fråga 4.

Men ett ännu bättre sätt att hitta svaret på frågan är kanske att göra The Work?

/Karin

Under farmors parasoll

”Staying in my own business is a full time job.” /Byron Katie

Dagens citat behåller jag på originalspråket. Det blir inte alls lika bra när jag försöker översätta det.

Who’s business are you in?

En underfråga till The Works fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) lyder: ”Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?”. På engelska låter den kanske bättre: ”Who’s business are you in?”.

Byron Katie pratar om 3 olika typer av ”business”. ”Min, andra människors och Guds.” Gud står i det här sammanhanget inte för någon religiös gud, utan för ”Världen” eller ”Det större”.

De tre angelägenheterna

Att vara i sin egen business kan sägas vara samma sak som att vara medvetet närvarande. Att stanna i sig själv. Den där platsen vi tränar oss på att vara på när vi mediterar. Eller ägnar åt oss annat som sätter oss i ett meditativt tillstånd. Där vi är när vi känner oss tillfreds, hela, fria, öppna, generösa, starka och att vi är oss själva.

När vi är i någon annans business så är vi inte längre i vår egen. Då lämnar vi oss själva och börjar leva andras liv istället. Tankar som ”Han tycker inte om mig.”, ”De borde inte göra så där” eller ”Han borde inte ha så många fördomar”, är sådana tankar som får oss att lämna vår egen business.

”Världen är ond” eller ”Om alla bara gjorde på detta viset så skulle det bli bra” är exempel på tankar som har att göra med Guds, det störres, angelägenhet. Inte heller när jag tror på dessa tankar är jag i min egen business. Då känner jag känslor som aggressivitet, rädsla, splittring, oro, stelhet.

Postern

Det här tänker jag på ibland när jag tittar på postern i min hall. Den heter ”Under farmors parasoll”. Jag tycker att kvinnan under parasollet utstrålar närvaro. Det är en ögonblicksbild av närvaro för mig. Men närvaro kan också vara att skratta, gråta, springa eller hoppa. Att vara i närvaro handlar inte om vad jag gör, utan om hur jag gör det. Utifrån en plats av stillhet.

Vad härligt, tänker jag, det skulle vara att gå genom hela livet så.

För om jag är där borta, och sköter någon annans business, vem ska då vara här och sköta min? Jag har märkt, att när jag lämnar mig själv så händer en massa tokiga saker. Plötsligt kan jag då märka att jag själv just gör de där sakerna som jag dömer andra för. Jag blir själv en dömande person som inte har ro att relatera på ett en vänligt sätt till mina medmänniskor. Jag blir intrasslad i mig själv, kan inte se klart.

Så istället för att engagera mig i vad andra borde och inte borde göra, så vore det väl bättre att jag först såg till mitt eget hus, och ansvarade för mina egna handlingar?

Att vara medvetet närvarande är inte någonting som de flesta av oss bara går omkring och är hela tiden. Närvaro förutsätter träning, arbete. Ett mjukt arbete, kallat meditation. Och kanske ett arbete som behöver pågå genom hela livet.

– Staying in my own business is a full time job.

Ett tips

Om du känner dig ensam nån gång, testa att känna av vems angelägenhet du är i. Kanske upptäcker du då att du är i nån annans. Och att du inte känner dig ensam när du kommer tillbaka till din egen. Under farmors parasoll.

Och att bero på The Work, det är under parasollet jag hamnar när jag svarar på fråga 4. Samt när jag har tagit mig igenom samtliga steg i processen. Så jag tänkte att jag kunde illustrerar detta närmare genom att göra lite The Work på mig själv.

Så LEEEEET’S GO TO WORK.

***

Innan jag börjar så behöver jag varva ner. Jag blundar, andas djupt och tittar inåt.

Situationen

Situationen är på en av mina arbetsplatser, i början av rådande coronapandemi. Jag ser två kolleger som kramar varandra, och som inte umgås på fritiden. En av dem fyller år idag, därav kramen. Jag känner mig arg för att de inte följer ”rekommendationerna” kring social distantiering.

Skriv ner tanken

Nu när jag gör The Work så tar jag mig tillbaka till situationen. Jag blundar och känner intåt (mediterar). Jag kommer i kontakt med situationen. Därefter ser jag vilka dömande tankar kring den som kom upp när jag befann mig där. Oops, det var många.

Jag skriver upp några av dem som triggar mig starkast, på ett papper. Sedan väljer jag ut en tanke att jobba med. Det blir:

”De bryr sig inte om sina medmänniskor.”

1. Är det sant?

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. Hmmm. Känner efter en stund. Viktigt att vara ärlig med sig själv hela tiden. Inte gå upp i huvudet och hitta svar. Kroppen.

Japp. Det är sant.

2. Kan du helt säkert veta att det är sant?

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. 100 procent säker? Fortsätter hålla mig till sanningen.

De står där. Det är mina kolleger… Nej, jag kan inte helt säkert veta att det är sant. (Det handlar alltså hela tiden om vad jag tänkte i den situationen. Inte om vad jag till exempel tycker om de här personerna nu när jag gör The Work. Nu är jag inte triggad av situationen på samma sätt. Men jag tar mig medvetet tillbaka dit.).

3. Vad händer, hur reagerar du när du tror på tanken? (Inte under parasollet)

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”.

Jag tänker att de borde tänka längre än vad näsan räcker. Jag tänker att de borde visa solidaritet gentemot andra.

Underfråga: Hur känns det i kroppen när du tror på tanken?

Jag andas ytligt. Det spänner, krampar något, i revben och bröstrygg. Lätt värk i benen. Hjärtat slår snabbare.

Underfråga: Hur behandlar du personen/personerna när du tror på tanken?

Jag sätter mig i överläge gentemot dem. Jag är ju den som har rätt inställning. De har fel inställning. Ett stråk av förakt.

Samtidigt känner jag mig i underläge. Känner mig som en ”underdog”. Som den som kämpar för en bättre värld, i underläge. Jag ser på dem som att de tillhör majoriteten, som ignorerar sina medmänniskor. Bara kör på, och mest tänker på sig själva. Jag blir rädd för dem.

Underfråga: Hur behandlar du dig själv när du tror på tanken?

Som ett offer.

Underfråga: Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?

Deras. Jag lämnar mig själv. Jag låter mitt mående bero på dem. Jag har inte längre kontroll över mig själv och var jag befinner mig i rummet. Om någon kom ”för nära” mig nu till exempel så skulle jag kanske inte ens märka det, så att jag kunde ta mitt ansvar och flytta på mig lite.

Underfråga: Ser du några bilder, från dåtid och framtid, när du tror på tanken?

Dåtid: Jag ser bilder av mitt högstadium. Jag ser de som var mobbade och att ingen typ sa ifrån till mobbarna. Majoriteten bara ”levde på” utan att stå upp för de svaga. För att det var enklast så. Jag ser också att jag sa ifrån till mobbarna flera gånger, och hur jävla mycket skit jag fick för det.

Jag ser olika scenarion från världshistorien där människor bara springer i flock. Låter saker och ting normaliseras. Låter att gasa ihjäl judar normaliseras. Allting sker så smidigt. Folk lever på med sina liv. ”Alla andra gör ju så. Så då kan väl jag också göra så.” Människornas ovilja att ta ansvar, att inte se sig som subjekt, utan gömma sig i massan.

Jag ser bilder av ett ”gammalt Sverige”. Oklart när. Kanske Sveriges välfärdsdagar. Jag ser att människor tar mer hänsyn till varandra då. Mer omtanke om varandra. Mer tid för varandra. Mer konsekvenstänk. Jag tänker: Vad lång tid det tar att bygga upp ett välfärdssamhälle och vad snabbt det kan gå att rasera det. Jag tänker att dessa två ”kramare” borde vara måna om att bidra till att bevara det. Jag tänker att de är slappa. Alla har ett ansvar för att vi människor tar hand om varandra och visar solidaritet mot de utsatta, i detta fall riskgrupper och sjukvården.

Jag ser också bilder från alla människor som jag ser runt omkring mig som inte heller visar hänsyn till coronasituationen.

Framtid: Jag ser hur Sverige blir ett land där alla bara går omkring och tänker på sig själva.

Underfråga: Impulser/beroendeproblematik? Jag vill säga åt dem att hålla avstånd. Säga åt folk vad de ska göra (ett gammalt beteendemönster som jag har).

Jag märker också hur jag tappar fokus på det som jag var på väg att göra. Jag var ju på väg in till arbetsrummet för att slutföra en viktig uppgift. Nu rinner kraften ur mig. Jag skjuter upp uppgiften. Prokrastinering.

Underfråga: Vems angelägenhet är jag i? Deras. Och världens. Världshistoriens.

4. Vem, vad, skulle du vara utan tanken? (Under parasollet)

Jag observerar dem bara. Jag blir fri från mina bilder från dåtid och framtid. Jag blir fri från bilder över huvud taget. Jag är i nuet. Jag läser inte in anledningar till varför de gör som de gör (jag kan ju inte veta det). Jag utgår inte från att min sätt är bäst för andra.

Det känns så skönt på insidan. Jag mår inte dåligt längre. Min kropp tinar upp. Jag är i rörelse. Jag får en rörligare blick, mitt tunnelseende försvinner. Andra fenomen i rummet blir synliga för mig. I takt med att min helhetsbild infinner sig, så känner jag mig mer hel. Och paradoxen: När jag slutar försöka kontrollera andra så får jag mer kontroll över mig själv.

Jag känner mig inte isolerad från mina kolleger. De blir mina vänner. Jag tycker mig kunna se deras kram lite mer för var den är. Ett ömhetsbevis kolleger emellan. Glädje mitt i jobbets socialrealistiska lokaler. Jag känner av den fina gemenskap som vi har på jobbet.

Jag låter dem vara, i sin egen angelägenhet. Och jag får vara i min. Axlarna sjunker ner. Min andning blir djupare.

OCH JAG KÄNNER FRIHET.

Vänd på tanken

Vänd på tanken, på tre olika sätt. För varje vändning, kom på tre genuina exempel (som känns sanna) till varför den vändningen skulle kunna vara lika sanna som, eller sannare än, den ursprungliga tanken

1. Till dess motsats: De bryr sig om sina medmänniskor.

a) Ja, de bryr sig visst om andra. De kramar varandra och säger jättefina saker till varandra just nu. De är också väldigt omtänksamma annars, av vad det jag har sett. De är måna om sina kolleger samt mot människorna som vi jobbar med, som ofta befinner sig i en utsatt situation. De bidrar med mycket till arbetsmiljön. Och bägge två uppfattar jag som bra lyssnare.

b) Jag kan egentligen inte veta om de bryr sig om andra vad gäller ”corona-hänsyn”. De kanske har en medveten och överlagd strategi, som skiljer sig från min. Olika länder har ju olika strategier – även dessa med hänsyn till människor på olika sätt. Så varför skulle inte detta även kunna gälla bland individer.

c) De kanske tolkar Folkhälsomyndighetens ”rekommendationer” på ett annat sätt än vad jag gör. De kanske ser på dem just som rekommendationer. Mer som när någon ger en rekommendation om något i vardagen. Man kanske rekommenderar en skola, som man tycker att ens bekantas barn borde söka till. Eller så rekommenderar man en restaurang. Och egentligen, det är ju inte så konstigt att folk tolkar saker och ting bokstavligt. Det borde kanske Folkhälsomyndigheten ha tänkt på. Eller deras eventuella kommunikatörer.

2. Till mig själv: Jag bryr mig inte om mina medmänniskor.

a) Jag bryr mig faktiskt inte om att ta reda på varför de här två personerna gör som de gör. Jag agerar bara på det som triggas i mig. Jag tar mig inte tid att försöka förstå dem. Jag bara utgår från att mina teorier om dem stämmer. Även fast jag inte alls har någon koll på var mina teorier kommer ifrån.

b) Helt ärligt. Om jag rannsakar mig själv. Hur mycket tid har jag egentligen lagt ner på att själv bilda mig en uppfattning kring den korrekta strategin att hantera detta virus? Hur mycket forskning har jag tagit del av? Hur mycket har jag egentligen lyssnat på mitt sunda förnuft? Hur många olika olika synvinklar har jag egentligen utgått från? Någon sorts svar skaver inom mig. Det har att göra med att jag kunde ha gjort mer innan jag bestämt mig för vad som är rätt eller fel…

c) Jag respekterar inte mina kollegers gränser. Jag klampar in med stora steg innanför deras integritet. Jag ger inte utrymme för ens ett litet tvivel kring att det skulle kunna finnas någon bit av vettighet bakom deras agerande. Som en simpel liten vardagsdiktator är jag.

3. Till den andre: Mina tankar bryr sig inte om mina medmänniskor.

a) Mina tankar bryr sig inte om mig (jag är ju också en medmänniska). De lämnar mig inte ifred (se fråga 3). ” Tankarnas terrorism” är ett uttryck som någon myntade…

b) Det är mina tankar som inte bryr sig om mina medmänniskor. Jag märkte ju det, när jag var utan min dömande tanke i fråga 4. Det är tanken som får mig att bli avstängd från mina kolleger. Utan den känner jag värme och samhörighet med dem.

c) Vad är medmänsklighet? Att ta ställning till ”moraliska spörsmål”, som till exempel det här med corona – restriktionerna, kan vara en viktig del. Men det ligger så mycket i begreppet medmänsklighet… Hur ser mina tankar om om mina medmänniskor egentligen ut? Är jag en förstående, icke-dömande person som tror på människors potential? Efter att ha praktiserat The Work i rätt många år nu, så är jag mer än väl medveten om hur många dömande tankar jag har om andra människor, inklusive mig själv, och att de i oerhörd stor grad påverkar hur jag beter mig gentemot mina medmänniskor. När jag däremot är i mig själv, och mår bra i mig själv, då är jag mer öppen och förstående gentemot andra. Så svaret på min egen fråga blir väl både ja och nej. Men helt klart är att jag har en hel del kvar att jobba med hos mig själv innan jag bara kan svara ja på den frågan om man säger så. Så en bra grej kan ju vara att själv fortsätta jobba på att bli en bra medmänniska, innan jag dömer andra för att de inte är det.

En komisk grej är ju också att, som jag såg i fråga 3, att jag själv blir sämre på att följa corona – rekommendationerna när jag är fast i mina tankar.

****

Summa summarum: Hela processen, som det är att göra The Work, för mig närmare mig själv, och min egen business.

Det var allt för denna gång. Ses i nästa inlägg, under parasollet!

/Karin

Vänd på det i Närvaropodden

I det senaste avsnittet av Närvaropodden är jag med som gäst. Där samtalar jag med Bengt Renander om The Work. Vi två gör även The Work tillsammans!

Om avsnittet

”Aha, nu förstår jag äntligen vad The Work är och hur man använder sig av metoden”, är en vanlig respons som jag har fått på podden.

Du kan lyssna på poddavsnittet här.

Bengts beskrivning

Så här skriver Bengt Renander om avsnittet:

”Ett samtal med Karin Ulveson, handledare i The Work, om de fyra frågorna i The Work: Är tanken sann? Kan du helt säkert veta att tanken är sann? Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken? Vem eller vad skulle du vara utan tanken? Vi pratar om smärtan av tanken att någon borde höra av sig, om  att det snarare är så att tankar kommer till mig än att jag tänker dem, om värdet i att formulera tankar verbalt eller i skrift, om att få kontakt med den del av mig som kan bevittna tankar utifrån, om att se vad jag vinner på mina smärtsamma tankar, om att inse att det är mitt ansvar att ta hand om mig, om att få ett val att släppa en tanke, om värdet i att kunna sätta ord på det man känner, om livet som en utbildning i vem man egentligen är, om vad som händer när jag vänder tanken till sin motsats och – om att få ett andligt uppvaknande till frukostmüslin.”

/Karin

Världens mjukaste julklapp

Ge bort presenten som alla vill ha: Låt dem ha rätt.” /Byron Katie

(Fortfarande osäker på vad du ska köpa i julklapp? Nedan följer ett sista minuten-tips.)

Att ha rätt

Jag brukade vara en mästare på att ha rätt, och är det väl stundtals fortfarande tyvärr.

Det kunde handla om allt mellan himmel och jord.

Jag visste vad som var bäst för världen. Vilken livsåskådning som skulle leda till fred och solidaritet. Jag visste vem som hade rätt och fel i min familj och vem som hade gjort vad mot vem. Jag visste att jag var ful. Ibland så ful att jag inte vågade gå ut genom dörren. Det spelade ingen roll vad de andra sa. Jag hade ju rätt.

The Work har hjälpt mig att luckra upp vad som är ”rätt” och ”fel”. Hjälpt mig att lyssna på vad andra har att säga och att se saker från deras perspektiv. Hjälpt mig att förstå att jag inte behöver klamra mig fast i min egen sanning. Och att jag har gjort detta för att jag har varit så rädd.

The Work har fått mig att våga släppa, och falla mjukt.

En mjuk värld

Jag har också sett vad som händer med andra när jag slutar vara diktator och låter dem ha rätt. De förändras. De blir lugna, mer kärleksfulla och vågar vara sårbara. De öppnar upp sig för ett möte med mig. Och det tycks som att det inte är viktigt för dem heller längre att ha rätt. Nu när de har tillåtelse att ha det.

Jag blir mjukare, de blir mjukare, tillvaron blir ett stort duntäcke. Samtidigt glasklar. Jag tror det kallas medkänsla, både med sig själv och andra.

En dikt

Jag skulle vilja komplettera orden ovan med en dikt av Thich Nhat Hanh. Risken är väl att dagens inlägg blir alltför splittrat. Men, kattens halsduk kanske kan hjälpa till att hålla den röda tråden.

Ho ho, god jul alla!

Kalla mig vid mina sanna namn

Säg inte att jag ska resa imorgon,
för även idag anländer jag.

Se djupt: jag anländer i varje sekund
för att vara en knopp på en vårgren,
för att vara en liten fågel med vingar ännu sköra
som lär sig sjunga i sitt nya bo,
för att vara en fjärilslarv i en blommas hjärta,
för att vara en juvel som gömmer sig i en sten.

Jag anländer ännu, för att kunna skratta och gråta,
känna rädsla och hoppas.
Mitt hjärtas rytm är allt levandes födelse och död.

Jag är dagsländan som förvandlas på flodens yta,
och jag är fågeln som anländer om våren för att äta sländan.

Jag är grodan som simmar lyckligt i den klara dammen,
och jag är ormen som tyst närmar sig
för att sluka grodan.

Jag är barnet i Uganda, bara skinn och ben,
mina lår tunna som bambupinnar,
och jag är vapenhandlaren som säljer dödliga vapen
till Uganda.

Jag är den tolvåriga flickan, flykting på en liten båt,
som kastar sig i havet efter att ha blivit våldtagen av en pirat,
och jag är piraten, mitt hjärta ännu oförmöget att se och att älska.

Jag är en medlem av politbyrån, med mycket makt i mina händer,
och jag är mannen som betalar med sitt blod till folket,
och sakta dör i ett arbetsläger.

Min glädje är som våren,
så varm att den får blommor att slå ut i livets alla skeden.

Min smärta är som en flod av tårar,
så djup att den fyller de fyra oceanerna.

Kära du, kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan höra all min gråt, och allt mitt skratt samtidigt,
så att jag kan se att glädjen och smärtan är ett.

Kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan vakna upp,
och så att mitt hjärtas dörr får vara öppen,
medkänslans dörr.

Älskar, älskar inte…

”Kärlek är frånvaro av alla förväntningar.”/Byron Katie

Jag tror att det snöade. Det är många år sen nu. Han sa att han trodde att det kanske var bäst om vi tog en paus eller så. Paus…

Ett Break Up

Jag kunde inte förstå det. Vi älskade ju varandra. Jag var rätt säker på att det gällde honom också.

Jag försökte förklara. Fast egentligen var det någon form av halvt förklädd argumentation. Sanningen var att det egentligen inte var ett samtal som jag var ute efter utan att få rätt och få över honom på min sida.

Jag var inte bara ledsen när jag promenerade hem till mig sen. Jag var arg också. Efter allt som jag hade gjort för honom, gett honom. All min omsorg och kärlek hade han bara sugit åt sig. Och när det inte passade längre så slängde han bort mig, som en vante. För att inte tala om allt tålamod som jag visat. Och det härliga, allt det roliga som vi haft tillsammans. Och allvaret vi delat. Var det inte värt något? Hur kunde han göra så här? Jag var ett offer och han var förövaren.

Jag förstod inte då att det här inte handlade om kärlek, från min sida. Nej, rättare sagt, jag brydde mig inte om det.

Utan villkor

När du älskar någon så vill du den personen bara väl. Du vill att den ska göra det som får den att må bra. Oavsett.

När du älskar någon så förväntar du dig ingenting i gengäld. Och ibland kanske du gör just det av din partner eller vän. Men det är inte kärlek. Även om du känner kärlek till den personen vid andra tillfällen. Själva kärleken är villkorslös.

Att klamra sig fast

Om din partner vill göra slut så motsätter du dig inte det om du älskar. Det är självklart helt mänskligt att motsätta sig detta beslut. Du blir kanske rädd, förvirrad eller panikslagen. Men det är inte kärlek. Det är att klamra sig fast vis sina egna behov. Och det hindrar dig från att se den andre. Vilket även det är totalt mänskligt. Men…

Råkade vända på det

Jag tror att jag frös när jag promenerade hemåt. Så här i efterhand förstår jag att jag hade råkat vända på det. Nu ser jag att jag inte alls ville vara ihop med nån som inte ville vara ihop med mig. Jag ville ju vara med nån som ville. Jag förstår också att jag inte alls älskade personen. Det enda jag tänkte på var mig själv och på vad jag kunde få ut av honom.

Frihet

Kärleken existerar inte utan friheten. Du kan vara gift (och monogam) med någon hela livet och respektera denna frihet. Eller så kan du vara ihop med olika personer, eller vara singel. Det har inte med saken att göra. Såsom jag ser det. Kärleken är vördnadsfull, öm, ett under, större än allt.

Idag är jag ganska säker på att han älskade mig. Även den kvällen. Men som sagt, jag rörde till det lite där. Jag trodde att det betydde att han skulle vara ihop med mig. Jag förstod inte att det kändes fel för honom.

Obs, man behöver ju inte vara kär i nån 24/7 för att man ska vilja vara ihop med den. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

/Karin

Låt varandet möta frågorna

”The Work är meditation.” /Byron Katie

Min erfarenhet säger mig att The Work är så himla enkelt. Du använder ju samma fyra frågor och vändningar på samtliga tankar som du jobbar med.

Att närma sig The Work på ett icke gynnsamt sätt

Samtidigt, för vissa, kan The Work te sig väldigt svårt. I princip obegripligt. Många försöker använda The Work, men de märker ingen positiv effekt. Det finns till och med de som mår sämre än innan.

Det finns människor som närmar sig The Work från ogynnsamma ingångar. Till exempel de som börjar använda metoden för att de vill ”förbättra” sig själva. De har således inställningen att de skulle kunna bli bättre människor, att de inte är bra nog som de är. Det här synsättet bottnar i prestation.

En sådan ingång till arbetet är, enligt mig, direkt kontraproduktiv. The Work handlar inte om att du ska förändra dig. Eller om att över huvud taget utgå från tankeverksamhet, om att ”tänka ut” lösningar.

Ett gynnsamt sätt

Det handlar istället om att utforska. Att lära känna sig själv. Och därmed må bättre. Men att må bättre är på intet sätt synonymt med att vara en ”bättre människa”. Vi är ju alla lika bra, och lika mycket värda, oavsett om vi mår bra eller inte. Och oavsett alla omständigheter i hela världen. Eller vad säger du?

För att The Work ska ha en chans att fungera så behöver vi meditationen. Ja, som nämnts ovan, The Work är meditation. I det meditativa tillståndet är det förutsättningslösheten och undersökandet som möter frågorna och vändningarna. Öppenhet istället för målinriktning, stillhet istället för framåtsträvande, varande istället för intention, nyfikenhet istället för dömande.

The Work finns tillgängligt för alla, kostnadsfritt. Men utan rätt ingång så blir metoden verkningslös. Du kan inte besvara frågorna genom att enbart vara uppe i huvudet. Du behöver landa och låta kroppen vara med.

Alla närmar vi oss meditationen på olika sätt. Vissa vet precis hur de ska hitta dit. Andra behöver vägledning. Under alla omständigheter: Som tur är så kostar inte heller meditation några pengar. Den finns redan där inne och väntar på oss!

För fler reflektioner kring hur du tillägnar dig The Work på ett gynnsamt vis, ta gärna en titt på våra 7 användbara tips.

/Karin