”Ingen kan skada mig. Det är bara jag som kan göra det” /Byron Katie
Det var sommar och dimma. Vi stod utanför glasskiosken i Ystad. Hon sa några riktigt elaka ord till mig. Jag kände hur det gjorde ont på insidan. Jag kände mig sårad och kränkt.
Vänder på det
Men om jag zoomar ut från situationen. Jag åker ända upp till månen och sätter mig där och spejar ner. Plötsligt ser jag mig själv mycket tydligare. Fastän jag är så långt ifrån. Jag kan också se vem som skadar vem:
När jag gör The Work så vänder jag på det. Jag vänder tillbaka saker och ting till dit där de hör hemma. Jag rättar till missförstånden. Jag ställer till rätta.
När jag gör The Work kan jag erfara hur dömande tankar stammar från projektioner. Facit visar att när min vän dömer mig så är det egentligen sig själv hon dömer. Jag är bara en projektionsyta för henne. Och när jag gör ont på insidan, då är det för att jag tror på orden och tankarna. För om jag inte tror på min väns ord, då kan de inte skada mig. Eller rättare, då kan jag inte skada mig. Då försvinner historierna bakom orden. Illusionernas dimma skingras. Och kvar finns bara verkligheten.
Det gör ont
Verkligheten är snäll. Den vill ingen något illa. Projektionernas illusion gör ont. Jag vet i skrivande stund inte varför vi människor är utrustade med förmågan att projicera. Men jag vet att om vi tar oss bakom illusionen så kan vi vara varsamma mot oss själva. Och det är också där som vi kan läka.
Bakom citatet ”Ingen kan skada mig. Det är bara jag som kan göra det.” ligger absolut ingen anklagelse. Bara ett innerligt konstaterande. En insikt full av vördnad och respekt. Jag faller ner på knä i denna katedral som kallas Ystad, nej jag menar livet.
Jag lämnar månen och kan äntligen komma nära mig själv. Men jag är inte läkt än. Så jag går till attack mot min vän. Jag vill försvara mig: Orden gör fortfarande ont. För jag är inte redo att vända på det. Inte än.
En dikt
På bilden ovan var Louise Gluck ung. När hon skrev dikten nedan var hon äldre, och skulle 2020 få Nobelpriset i litteratur. Då hade hon börjat vända saker och ting till dit där de hör hemma.
Korsväg
Min kropp – nu när vi inte ska färdas tillsammans mycket längre
upplever jag en ny ömhet för dig, rå och okänd,
som det jag minns av kärleken från när jag var ung –
kärleken som så ofta var löjlig när det kom till dess föremål
men aldrig i valet, i intensiteten.
Krävde för mycket på förhand, för mycket som inte gick att lova
-Så räddhågsen min själ har varit, så våldsam:
förlåt dess brutalitet.
Min hand rör sig varsamt över mig, som vore den själen,
önskar att inte väcka anstöt,
men angelägen att, till sist, uttrycka något substantiellt:
det är inte jorden jag kommer att sakna,
det är dig jag kommer att sakna.
vandpadet.com 