Havet på Ica Maxi

”Om du jämför så förlorar du”
/Byron Katie

Jag gick runt i min lägenhet. Det hade hänt en del jobbiga grejer innan. Men nu kändes det plötsligt bättre. För jag tänkte på hur fint jag hade fått i min lägenhet – det är verkligen inte alla som har det så fint. Jag såg bilder av folk som inte har det så fint hemma.

Och jag tänkte på vilken tur jag har haft som har fått en sådan här central bostad. Jag tänkte på de som bor långt utanför stan och måste pendla långa sträckor varje dag. Vad mycket skönare det är för mig. Vidare tänkte jag på att även om jag inte har så mycket pengar så har jag ju ändå ett kapital i min lägenhet, som en trygghet. En pensionsförsäkring typ. Det är ju verkligen inte alla förunnat.

Sedan åkte jag på semester. Jag bodde hos några vänner som hade det exceptionellt fint hemma. Plötsligt föändrades min lägenhet. Materialen blev ogenuina. Hur slarvigt och tråkigt. Plötsligt bodde jag inte alls i en fin lägenhet. Och vad deras hus måste vara värt mycket dessutom. Så extremt många gånger mer än min bostad. Och kunde jag förresten känna mig trygg med det kapital som jag har? Min framtid kändes orolig. Det kändes som att det inte alls skulle gå bra.

Jag började fundera på vad som skulle hända om jag blev sjuk när jag blev äldre, då skulle jag ju inte kunna jobba om pensionen inte räcker. Jag tänkte på en massa saker som skulle kunna hända utan tillräckligt med pengar. Mina farhågor förstärktes dessutom av att vi pratade om ekonomi och politik, och det visade sig att de som jag bodde hos också hade liknande farhågor inför framtiden. De, med så mycket kapital! Och dessutom ett stort arv. Ja, hur skulle det då gå för mig!?

Inte en enda gång stämde jag av med de realpolitiska aspekterna. Jag tänkte inte heller på hur det hade varit när jag knappt haft några pengar alls i många år tidigare och hur bra det gick att leva så också och att det inte alls utgjorde något problem för mig då.

Jag jämförde.

Några dagar senare har jag åkt vidare för att fortsätta semestern på annat håll. Jag sitter på en offentlig brygga i staden. Jag gör The Work på mina tankar. Och efter ett tag släpper de sitt grepp om mig. De börjar sväva. De finns där men de tillhör inte mig. Havet och tilliten är vackra och så stora. Som jag. Jag är oändlig, överallt, och samtidigt finns jag inte längre. Utraderad och levande på samma gång.

Efter ett tag kommer jag på att jag behöver handla så jag går till Ica Maxi vid Västra hamnen. Utspilld läsk gnistrar på stengolvet. Ett lent ljud, kanske en barnröst och människorna rör sig i vågor. Skönheten. Å herregud, herregud. Total stillhet.

När jag helt är i min egen business, då är allt som det ska. När jag inte jämför. För även om jag är bättre än någon eller något annat för tillfället, och bor mer centralt, så har jag ändå förlorat. För jag missar verkligheten.

/Karin