Författare: Karin

---

Jag har stött på personer som säger sig inte gilla The Work, eftersom The Work går ut på att ”tänka positivt”. (Gemensamt för dessa personer är att de inte har testat att göra The Work). 

Ett annat förhållningssätt

I själva verket handlar The Work inte om positivt tänkande. Även om det kan tyckas så: Det går ju ut på att vända på sina tankar. Men faktum är att det inte handlar om att förändra tankarna. Snarare om hur vi förhåller oss till dem. Mina erfarenheter säger mig för övrigt att positivt tänkande inte brukar fungera så bra över huvud taget. Exempel:

Du står framför spegeln. Du tänker att du är ful. (Och det kanske är en tanke som du bär med dig överallt. Oavsett om och när du är medveten om den eller inte. Den kanske till och med färgar de flesta av dina handlingar, eller alla, i livet). Om du då framför spegeln försöker att vända på tanken och tänka: Jag är snygg. Och kanske upprepa den tanken ett antal gånger, fungerar det då? Många skulle nog svara nej på den frågan.

Om att tro

Så varför funkar det inte? Jo, därför att du tror på den första tanken, att du är ful. Du slutar inte att tro på det du tror på bara för att du säger emot din tanke. Kanske inte heller om du kommer med argument som till exempel, ”men jag har ju en väldigt fin mun” eller ”mina ögon är ändå rätt stora”. Så lättvindigt släpper vi ofta inte vår tro. Speciellt inte om vi har burit på den länge. Vi behöver ofta argument som kommer inifrån. 

Inuti

I The Work går vi inåt och tittar efter argument där. Detta gör vi i de tre vändningarna av tanken, där vi för varje vändning letar efter minst tre exempel ur livet som känns autentiska för oss. Vi gör det inte enbart med intellektet utan vi låter hela kroppen vara med och undersöka, i meditationen. Men innan vi kommer till vändningarna så går vi först igenom de fyra frågorna och undersöker dem i vår egen takt. Där skapar vi förståelse för/kontextualiserar tanken och får distans till den. Utan att pusha. Utan försvar. Det är ett mjukt arbete. Man skulle kunna säga att frågorna fungerar som en uppvärmning inför vändningarna. Och här kan det hända någonting… magiskt.

Det som händer är inte att vi byter en tro mot en annan. Snarare letar vi efter alternativa tolkningar för att kunna frigöra oss från tanken/tron. Hitta ett annat förhållningssätt till den och därmed till oss själva. För om du tittar noga, att gå omkring och må ”bra” på grund av att du är snygg, hur får det dig att må?

Min upplevelse är att det skapar stress. För vad innebär det? Jo, ditt värde och ditt mående är villkorat. Tänk om du till exempel av en eller annan anledning slutar att vara snygg. Visst ligger det en stress där? Och om du fortsätter att titta riktigt nära, så kan livet bli rätt begränsat av att fästa sin lycka vid en sådan identitet. 

Istället är det i distansen till tankarna  som livet kan öppna upp sig. Det är då vi upplever flow, att vara en del av en helhet, någonting större, mening. 

Där livet är

Det finns en skönhet som ligger bortom positivt och negativt. Som saknar motsats. Det är en process och den kallas livet. Alltid i rörelse. Vissa kallar det att vara i nuet. Du känner säkert av det ibland. Men visst kan man längta till att känna det lite oftare? Inte vara ful eller snygg, utan bara vara. För det är egentligen det vi är. Allt annat är inbillning. Vi är inte fula eller snygga. Vi är egentligen någon annan stans. Vi är den som betraktar vår kropp. Vi är inte kroppen. – Ju mer jag praktiserar The Work, desto oftare och längre perioder kan jag känna att jag hamnar i flow i livet, utan att behöva reflektera över det. Det händer automatiskt liksom. I takt med att jag släpper tron på de dömande tankarna.

Nehej, nu ska jag sluta skriva och kanske gå och köpa mig en riktigt snygg klänning. I nuet.

Kärlek och fred/ Karin

Här kommer ett PS till mitt förra inlägg. Då skrev jag om konsekvenserna av att inte tillgodose sina behov. Att det leder till saker som stress, dömande tankar och språk, våld – och vi mår inte bra.

Jag skrev också om vad jag menade med att ”vara vuxen”. Och om att om vi inte tillgodoser våra behov så kan vi inte vara vuxna. Jag skrev: att vara vuxen handlar om öppenhet, icke-dömande, seende. Oskuldsfullhet. (Pretentiöst kanske, men det bjuder jag på).

Häromdagen sken solen. Har inte den här vintern varit jättelång? Jag gick för att köpa en 40-årspresent till min lillebror. Medan jag promenerade hade jag Beach Boys i lurarna. Det var låten Would’t It Be Nice från albumet Pet Sounds. Rena, oskuldsfulla stämmor sjöng det här för mig (fritt översatt och tolkat, av mig):

Skulle det inte vara fint om vi var vuxna?
Då skulle vi inte behöva vänta så länge.
Och skulle det inte vara fint att leva tillsammans
i en värld där vi kände att vi hörde hemma?
…
Du vet, det känns som att ju mer vi pratar om det
desto svårare blir det att leva utan det.
Men kom igen, vi pratar om det!
Åh, skulle det inte vara fint?

Spot on! Hemma igen googlade jag fram en analys av låten. Någon skrev så här: ….youthful, engaging, and yet all the while innocent. Released during the era in which most Americans married in their early twenties, this song managed to combine youth longing with the intention to still savor the present.

Fint. Med reservationen att känslan även kan finnas hos äldre. Till exempel hos 42-åringar. Och jag tror även hos 100-åringar.

I Vänd på dets verktygslåda hittar du en lista med ord som vi kan känna när våra behov inte är tillfredsställda. Det är dessa känslor som du utforskar i The Works fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?).

I samma dokument hittar du även en lista med ord som beskriver hur du kan känna när dina behov är tillfredsställda. Dessa känslor utforskar du i The Works fråga 4 (Vem, eller vad, skulle du vara utan tanken?).

I mitt förra inlägg nämnde jag också Marshall B. Rosenbergs bok Non Violent Communication. Där skriver han om grundläggande behov som han anser att vi människor har. Exempel:

Autonomy, Integrity (Autenticity, Creativity, Meaning, Self-Worth), Acceptance, Appreciation, Closeness, Community, Consideration, Contribution to the enrichment of life, Honesty (the empowering honesty that enables us to learn from our limitations), Love, Reassurance, Respect, Support, Trust, Understanding, Safety, Physical Nurturance, Play, Beauty, Harmony, Inspiration, Order, Peace

Kan vara värt att plugga in! Livet är en skola (obs endast frivilliga läxförhör).

Kärlek och fred/ Karin och Vänd på det

---

Dagens text är rätt lång. Men… jag har försökt vaska/skriva fram någonting här nu, så det hade varit trevligt om någon hade lust att läsa:).

Som vanligt berörs ämnet The Work av Byron Katie, eller Inquiry Based Stress Reduction, som metoden också kallas.

---

Igår ställde mitt barn till med en scen. Hon gick verbalt till attack mot en annan familjemedlem, igen. Hon menade att den andre familjemedlemmen inte lyssnade på henne och inte lät henne vara med. Vilket inte stämde. Hennes röst var hotfull och gjorde mig illa till mods.

Blev så trött

Jag blev så himla trött på henne. Det var inte direkt första gången, om man säger så. Ibland känns det bara helt hopplöst. Jag har sagt till henne 1 miljon gånger att ett sådant här beteende inte är okej. Man uppför sig inte på det här sättet. Men det är som att hon inte lär sig.

Jag brukar vara noga med att hon måste säga förlåt när hon har betett sig så här. Och även nu sa jag: Säg förlåt! Det gjorde hon också. Men jag har svårt att veta om hon menade det. Det var ju inte första gången…

Jag måste säga att jag inte kunde släppa min irritation gentemot henne efter vad som hade hänt. Och samtidigt, tänkte jag då, kan det ju vara bra för henne att hon ser det. Att det faktiskt är svårt för de andra i familjen när hon beter sig så här. Att saker och ting får konsekvenser.

Dagar passerade. Julljusen hade brunnit ner och papper bars till återvinningsstationen. Mitt barn låg på soffan med skärmen.

Ett skifte

Men det var någonting som fick mig att hindra min impuls att säga till henne att lägga ifrån sig skärmen och ”hitta på nåt”. Istället satte jag mig en dag på soffkanten. Sedan frågade jag: Vad tänker du på? Först ville hon inte prata. Men jag tror att hon öppnade sig när hon förstod vad jag ville. Att jag bara ville veta, utan att döma. 

Försiktigt gick vi tillbaka till situationen och tittade på vad som hade hänt då, vad det var som fått henne att bli så där arg, bortsett från att hon fortfarande är lite dimmig i hjärnan på grund av sjukdom, samt kraftig PMS, som man kan tänka hjälpte till att trigga situationen, även om fröet till ilskan var ett annat, det kunde vi se.

Barn med PMS

PMS, undrar du kanske, det kan väl inte ett barn ha? Men då ska jag säga dig att det finns många barn som har det. Det finns många barn som har rynkor också. Som kvinnan på tunnelbanan, med grått hår i en stram uppsättning och en kappa från NK. För ett tag sedan, när hon skickade iväg ett sms till exmannen, var hon bara 2 år.

Jag vet en bebis som är 70 år. Han arbetar med politik i Ryssland. Han ser inte ut som 70 utan faktiskt mer och mer som en bebis. Jag har hört att det är botox.

Och har du varit på ett fängelse någon gång? Eller jag menar en förskola med väldigt många tatuerade.

The Work

Tillbaka till soffan. Vi plockade fram den tanke som fått henne att bli så arg. Vi tittade på den och vi kände, i fråga 1 (Är tanken sann?) och 2 (Kan du helt säkert veta att tanken är sann?). Vi såg tanken från olika vinklar och från olika avstånd.

I fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) fick hon medvetet känna sin smärta och rädsla, var tanken kom ifrån och vilka konsekvenserna blev när hon trodde på tanken. Hon kunde se att hon kämpat för sin överlevnad. Situationen kastade henne tillbaka till då hon var mycket liten och trodde att hon skulle bli övergiven. Det var levande i hennes nervsystem. Och att det i stunden, när hon trodde det hon trodde, inte hade funnits något annat handlingsalternativ.

Vi stannade väldigt länge där. – Varje fråga en dörr till nya världar.

Det var så känsligt och rörande. Jag öppnade armarna och hon kröp upp i min famn. Tårar fyllde mina ögon. Hur är det möjligt att gå omkring och vara så blind för skönheten? Hur har jag inte kunnat se vad hon behöver?

I fråga 4 (Vem, eller vad, skulle du vara utan tanken?) fick hon känna av lättnaden det innebär att inte behöva tro på den tanken. Lugnet, tryggheten, kärleken. Hon blev fri från sin historia och från historier om framtiden.

I vändningarna blev det så uppenbart att det hon i situationen hade trott var livsfara, egentligen hade varit ett missförstånd. Som hon lärt sig att tro på för länge länge sedan. Som en religion.

Allvar förvandlades till lätthet.

Barn och vuxen

Det skulle kunna passa nu att titta på vad jag menar med ”barn” respektive ”vuxen”i det här sammanhanget. Begreppen kan stå för så många olika saker, men som jag använder dem här har de egentligen inte att göra med ålder.

På ett sätt kan man säga: att växa upp handlar om att bli självständig. När barn föds och kommer till oss, och vi ger dem ett namn, då är det vår uppgift att hjälpa dem att successivt bli självständiga, tills de en dag lämnar boet och har fått med sig förmågan att kunna ta hand om sig själva. Våra egna barn däremot, de på insidan, dem har vi ansvar för hela livet. Vi kan naturligtvis ignorera dem. Men i ärlighetens namn, är inte det en form av barnmisshandel?

För mig är att vara vuxen att tillgodose sina egna behov. Vara medveten om sina tankar och känslor och att omfamna dem. Kunna ta ansvar för det som är mitt och släppa taget om det som inte är det.

Behov som inte möts

När man inte är vuxen vet man inte hur man ska tillgodose sina behov, utan man sträcker sig ut och försöker på olika sätt få dessa behov tillfredsställda av sin omgivning. Alltså grundläggande behov såsom trygghet, kärlek, frihet. När dessa behov inte är uppfyllda, och vi ställs inför olika typer av triggers, kan det bli kritiskt (man mår hur som helst inte bra). Det är det som bland annat leder till vrede, manipulation, maktbegär, tvång, beroende, misshandel, dömande tankar och språk. Ja, dömande kan faktiskt sägas vara ett uttryck för behov som inte blir tillgodosedda. Eller som Marshall B. Rosenberg skriver i boken Non Violent Communication – A Language of Life: ”Judgements of others are alienated expressions of our own unmet needs”. Boken finns även på svenska.

Icke tillgodosedda behov kan också yttra sig i beteenden som att jämföra, depression, people pleasing, skjuta upp saker, fixering på pengar, sex och utseende. Och alltid: stressande tankar. Eller kanske om att skriva en artikel där man är övertygad om att man själv har helt rätt och den andre helt fel.

Vuxen för mig är inte att vara ”duktig”, köpa hus och renovera köket (inte någon motsättning å andra sidan), hålla på med livspussel, sluta leka, vara seriös och allvarlig. Flickan på bilden ovan, kanske var hon i den stunden mer vuxen än vad många så kallade vuxna ofta är. För mig för fotografiet tankarna till öppenhet, icke-dömande, seende. Oskuldsfullhet. Egenskaper som jag förknippar med att vara vuxen. Och med oskuldsfull menar jag inte naiv. Utan ren. Klarsynt. Fri från dömande skräp på insidan.

100 procent vuxen?

Finns det någon som är helt vuxen? Kanske. Eller inte. Och det är egentligen inte poängen här. Vi är alla bara som vi är just nu, på glidande skalor, fram och tillbaka. Vi är alla människor och 100 procent bra. Det finns ingen anledning att vara perfektionist, eller att döma sig själv för att man inte är tillräckligt ”vuxen”. Tvärtom! Livet blir faktiskt mycket mer fungerande om vi inte tar allt så allvarligt. Vad det handlar om är hur vi mår. Och när vi inte har blivit omhändertagna, och inte tar hand om oss själva, då mår vi inte så bra.

Det har mycket att göra med uppväxten. Hade vi då en omgivning som tillgodosåg våra behov samt lärde oss hur vi själva skulle göra det? Och här handlar det inte bara om föräldrar eller andra nära personer. Ett barn formas även av den bredare omgivningen, samhället, kulturen (och gudarna ska veta att vi har en kultur som ofta är långt ifrån vuxen).

Och så spelar biologin roll. Vissa barn tycks mycket mer tåliga än andra. De är inte lika sårbara. Andra barn kräver väldigt mycket för att bli fungerande personer. Det har att göra med känslighet. Vissa har ett mycket känsligt nervsystem. Vissa har ”särskilda behov”, som det kallas (inte sällan är just de även särkilt begåvade). Det skulle också kunna vara så att vissa har extra lite känslighet intom vissa områden, och att de kanske inte har fått stöd att hantera detta.

Har vi getts förutsättningar att skapa oss ett liv utifrån våra egna behov? Om inte, då leder det till lidande.

Lära sig bli vuxen

Vissa människor har lärt sig relativt bra att tillgodose många av sina behov, andra knappt alls, verkar det som. Ibland undrar jag hur det skulle bli här i världen om vi mer såg barnet i andra. Om någon till exempel går till attack mot dig verbalt. Vad gör du då? Känner du dig kränkt, går du till motattack? Eller kan du se att detta är ett barn som inte har fått sina behov tillgodosedda? Att en vuxen inte skulle bete sig på ett sätt som denna människa gör, utan att det är en signal för rädsla, otrygghet och behov av trygghet, kärlek? 

Om du förstår det, då är du vuxen. Åtminstone i den stunden. Om inte, ingen fara. Välkommen till livets skola, där vi alla kan jobba för att bli vår egen förälder. Som tur är finns det metoder vi kan använda för att ta hand om oss själva, steg för steg. Det är något som vi kan ta hjälp av andra med, om vi skulle vilja. Och vi kan göra resan tillsammans med andra. Fråga: Ska vi hålla hand?

Att bli lyssnad på

Klipp till soffan. Mitt barn gäspade. Sedan la hon sig ner igen. Innan hon somnade, insvept i ett vänligt universum, iakttog jag henne och tänkte: Läkandet är i full gång. Let The Work Work you. 

Mitt barn hade blivit sett. Jag tassade ut ur rummet och gick ut på gatan. Där doftade föraning av vårbäckar och vått grus. Inom mig fanns inte längre något skräp som spökade. Istället fanns luft och utrymme. Plötsligt så mycket energi. Jag såg mig omkring, efter lekkompisar!

Jag var musik. Jag ville sträcka mig ut mot världen och ge av mig själv. Som så många gånger förr kom en strof av Gunnar Ekelöf till mig: Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv. Den som gör det ska ändå aldrig bli övergiven.

Mitt ego hade luckrats upp, och jag var så levande. En perfekt passande del av helheten. Ja, Det som är botten i dig är botten också i andra. 

*

Förlåt mig, mitt barn, för att jag inte lyssnade tidigare. 

Fast egentligen handlar det väl inte om förlåt. För jag visste bara inte bättre, fram till det att jag visste.

---

Cervo, Italien. Bild: Magnus Ljungdahl

Sedan snart två veckor tillbaka är jag i Italien. Här har vi fått låna ett hus och vi jobbar med en bok om The Work.

Huset ligger på en höjd, i en liten stad från medeltiden. Nedanför är medelhavet. Några hus bort, bakom vårt, tar ett landskap av kullar med olivlundar vid = BELLISSIMO.

Jag har lyssnat på böcker av Echart Tolle här. För er som inte känner till honom så skriver han om meditation, om vägar till medveten närvaro. Det var länge sedan jag läste någonting av honom. Det var innan The Work hittade mig.

En av de saker som jag gillar med Tolle är den vikt som han lägger vid kroppen, för att komma till medveten närvaro. Han kallar kroppen för en portal (till närvaro och frihet). 

Enligt Tolle är kropp och hjärna ett. Eller rättare sagt, hjärnan är en del av kroppen. Det är inte två separata enheter. Ändå lever många som om det var just så, och med fokus på att vara uppe i huvudet. Mer eller mindre splittrade och avstängda. Och självklart, stressade.

Att vara närvarande i kroppen är också helt nödvändigt för den som gör The Work. Det går inte att göra The Work genom att bara vara uppe i huvudet. The Work är meditation.

När du landar i nuet, slappnar av i kroppen, det är då som frågorna i The Work kan möta svaren på insidan. Det är då som magi sker.

*

Nu ska jag ta min portal ner till havet för ett dopp. Det kommer nog bli lite kallt – och ge energi!

/Karin

Vänd på dets formgivare Magnus Ljungdahl har varit ute med mobilen och spelat in en liten film med Morgonpromenaden till oss (3,12 minuter, se ovan). Tack Mange!

Morgonpromenaden är en spännande meditation som du gör medan du promenerar. Om du själv testar den så är chansen stor att du kommer att märka att den har många beröringspunkter med The Work.

Själv lärde jag mig Morgonpromenaden av Byron Katie. Tack Katie!

Snart ska jag gå ner till Tantolunden här utanför och promenera.

Skynda Långsamt (som min morfars träbåt hette)/ Karin och Vänd på det

Hejsan!

Idag är det sol och varmt och det känns underbart. Och så har det inte alltid känts för mig vid den här tiden av året. Jag minns många somrar av djup depression, när jag låste in mig i både en lägenhet och i mig själv. Utan någon ledtråd till en utväg. Jag avskydde att vara ensam, ändå orkade jag inte ta mig ut. Det var som att omgivningen då skulle sluka mig. Bildligt talat.

En insikt
För ett tag sedan, när jag höll på med att göra ingenting, kopplade jag ihop en insikt med en strof av författaren Gunnar Ekelöf, som jag läste för mycket länge sedan, utan att då förstå vad den betydde. Nu pratade den plötsligt med mig så självklart.

Jag är en främling i detta land,
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land,
men detta land beter sig som hemma i mig!

Det slog mig att den känslan var jag tidigare. Jag förstod det inte då eftersom jag var den. Men distansen nu gör det möjligt för mig att se.

En främling, eftersom jag var instängd i mig själv. Oförmögen att sträcka ut min hand och möta en annan. Visst, jag var inte utan människor i mitt liv, men relationerna med dem var inte nära.

Invaderad av mitt land, min omgivning, eftersom jag satt fast i den. Beroende av minsta lilla skälvning, ständigt på jakt efter bekräftelse, bevis på att jag fanns till. Lämnade mig själv. Svek mig själv. Tillhörde ständigt något eller någon annan.

Beroende och ensamhet
Jag hör ofta i min samtid att det pratas om att vi människor är ”beroende av varandra”. Mer sällan hör jag om vikten av oberoende. Min erfarenhet är att frihet är förutsättningen till nära relationer och till förmågan att kunna se sina medmänniskor. Det behövs luft mellan mig och den andre. Beroendet gör att jag klamrar mig fast vid människor, ständigt på jakt efter att omgivningen ska ge mig något. Jag ser varken dem eller mig själv eftersom jag står för nära.

Frihet och gemenskap
Jag kan notera mönstret: Ju friare jag är desto stabilare är jag och desto fler nära relationer kan jag ha (obs att detta inte har att göra med att vara introvert eller extrovert, eller om att vara fysiskt ensam eller inte. Beroende och frihet är sätt att relatera till allt och alla, oavsett var du befinner dig, ensam eller tillsammans med andra, såsom jag ser det).

För mig har The Work varit en deal breaker här. Metoden, och alla förändringar i mitt liv som har följt på att jag har använt den, har fört mig närmare friheten. Steg för steg naturligtvis – They don’t call it The Work for nothing, som någon sa.

Aten
Ja, nu har det varit sommar ett tag och jag lyckades ta mig till Aten trots sjukdom. Vi fick låna släktingars våning där. I den tillbringade jag mycket tid med att ligga på rygg på en yogamatta inne i vardagsrummet samt sitta på den stora balkongen, eller ta mig till torget i närheten och dricka en kaffe. Medan de andra var ute och hittade på roliga grejer.

Sedan jag blev sjuk i covid i november 2020, och kort därefter långtidscovid, är det så mycket som jag har svårt att orka med. Saker som gick så självklart tidigare.

Och andra dagar i Aten fanns energi till att hoppa på spårvagnen. Som när vi åkte till stadsparken. Plötsligt märkte vi att Pridefestivalen pågick i närheten. En vacker röst hördes någonstans ifrån och höll ett tal som handlade om att vi alla har rätt att vara precis som vi är. Jag grät.

Jag tänker att talet berörde en djup längtan. Den som vi alla bär på. Det uppstår en stor värme och styrka när så många människor samlas kring den.

Att ge det till sig själv
Och det blir en påminnelse för mig att scanna av min insida. Ger jag mig själv tillåtelse att vara den jag är? Går jag fri från mitt eget förtryck eller är jag fortfarande fascist? Både ja och nej skulle jag nog svara på det. Men jag är mycket snällare nu. Inte som förr när jag var Putin. Byron Katie, som visade mig metoden The Work, har levererat ett trevligt citat:

Om du vill att någon eller något ska ge dig nåt, men du får det inte – ge det till dig själv.

Tidigare visste jag inte hur man kunde göra det, eller ens att man kunde det. Men nu har jag hittat verktyg.

Instängd och fri
Förresten, man skulle kunna säga att jag även denna sommar stängde in mig i en lägenhet. På grund av sjukdom. Åtminstone vissa dagar. Men den här gången var jag fri(are).

Jag upplever att min sjukdomstid har skyndat på befrielsen. Alla timmarna på yogamattan till exempel har gett mig tillfälle att se riktigt noga på mina tankar. När hjärnan inte har varit för trött vill säga. Jag har aldrig stött på en meditation som opererar så effektivt som The Work. Kanske kan man säga resultatinriktad? Med The Work kan jag verkligen lösa upp de tankar som leder till lidande. Och när en tanke väl är upplöst så är den upplöst. Och jag slipper tyngas av den, medvetet eller omedvetet, i mitt vardagliga liv.

Avstånd till tankarna
Även i förhållande till våra tankar behöver vi luft. En massa tankar utan pauser skapar tvång och beroende. I pausen mellan två tankar kan vi stanna upp och vi kan vila där.

Medvetenheten om tankarna gör att vi inte sitter fast i dem utan vi kan istället ha ett sunt förhållande till våra tankar. Vi kan till och med lära oss att ha ett kärleksförhållande med dem. Tidigare, i en annan lägenhet, var jag rädd för tankarna. Så inte längre.

Framtiden
Mycket har som sagt ändrats i mitt liv sedan jag blev sjuk, även om det verkar som att jag långsamt får lite mer energi, varvat med bakslag. Jag är glad att jag innan jag blev sjuk hade jobbat med mitt beroende. Om inte, hade det nog varit svårare att stå inför realiteten att det är så många saker i mitt liv som jag hade tidigare, som jag inte längre orkar med. Kanske hade jag varit förtvivlad. I skrivande stund känner jag mig hur som helst lugn, och fri:). Vilket inte betyder att jag inte har stått, och står, inför stora utmaningar.

Och ingen vet hur framtiden kommer att bli. Tänk om jag inte skulle få tillbaka min energi. Att även i fortsättningen inte kunna jobba med mitt företag, som jag älskar.

Jag är glad att jag har The Work, för med tillgång till den metoden vet jag att vad som än händer så löser det sig. Jag är buren.

*

PS. Vänd på det erbjuder inga sessioner eller kurser för tillfället, på grund av trötthet. Men för er som är intresserade av att lära er lite om The Work i sommar så finns Vänd på dets guide att ladda ned, konstandsfritt här.

Kärlek och fred/ Karin och Vänd på det

Jag och Magnus Lljungdahl satte ihop en filmsnutt (0,49 minuter) om The Work, för sociala medier.

Jag delar den här också, ifall någon skulle vara intresserad!

/Karin

Nu har jag och designern Magnus Ljungdahl satt ihop en guide till The Work.

I guiden visar vi hur du kan identifiera en stressande tanke att jobba med. Vi visar också hur du kan svara på de 4 frågorna som The Work består av, samt hur du kan använda dig av vändningarna.

Du kan läsa guiden innan du själv sätter igång med The Work. Eller så kan du ha guiden bredvid dig medan du arbetar. Eller efter ditt arbete, för att få en större förståelse.

Det här guiden är för dig med stort lidande. Och också för dig som mår bra, och vill må ännu bättre. Här kan du ladda ner guiden.

Var så god, en gåva från oss till dig!

/Karin

”Vem skulle du vara utan tanken,
om du såg dig själv uppifrån månen?”
/ Byron Katie

Jag har inte märkt när det hände. Men någon gång för en stund sedan, hemma, uppenbarade sig en tanke. Som jag greppade tag i. Så att den blev riktigt stressande. Och sedan dess, obemärkt, har hela världen skiftat skepnad.

En mörk värld

Världen är mörk nu. Orolig, seg och trång. Den känns oberäknelig, full av hot. Jag ser bilder av det förflutna som bevisar detta. Jag ser bilder av framtiden, och de är inte muntra vill jag lova. Jag är ett offer i denna värld, splittrad, det är ingen idé att försöka, allt tyder på att det är hopplöst. Och här går jag på gatan.

Att vakna

Men då klickar det till i mig. Jag vaknar upp. Jag ser att det är en tanke, och vad det gör med mig att tro på den. Hade jag inte haft erfarenhet av att göra The Work, så hade jag nog inte vaknat upp på det här sättet. Men nu gör jag det, och jag ställer mig en underfråga till The Works fråga 4: Vem skulle jag vara utan tanken, om jag såg mig själv uppifrån månen?

En annan värld

För det första, jag sitter inte fast i mig själv. Eller förresten, vem är jag egentligen, den som går där på gatan, eller den som tittar på henne, utan tanken? Den frågan ger mig frihet.

Den som går där nere är vidare, befriande nog, inte centrum av universum, utan en del av det. En liten liten bit i ett mönster. Allting hänger ihop. Himlen, vattnet, julbelysningen, stjärnorna, alla människor i hela värden. Samtidigt är hon just centrum, på ett vilsamt sätt, eftersom hon är ett helt universum i sig. ”På en gång människa och antimänniska”, typ, som poeten Gunnar Ekelöf skrev.

Mitt liv känns plötsligt spännande (vilket det inte är när jag sitter fast). Tänk, den där kvinnan, vad som helst kan egentligen hända henne. Jag ser inte hennes historia och jag ser inte heller bilder av framtiden. Jag ser henne här och nu. Och utifrån den positionen blir livet fullt av möjligheter. Kanske som en film. Den här kvinnan får lust att ringa en kompis och fråga om de ska ta en fika på ett mysigt fik, medan snön faller långsamt utanför fönstren. Den här kvinnan börjar fundera på att börja rida igen.

En fantastisk vän

Jag känner ömhet för henne, som för en kär vän. När jag ser helheten så zoomar jag inte in på hennes ”fel och brister”. Jag blir hel, när jag ser mig själv utan tanken från månen. Jag ser var jag börjar och slutar, och var sådant tar vid, som inte är min business. Jag tar ansvar för det som är mitt, och slutar försöka ansvara för det som inte är det.

Jag tänker på människor som jag stött på i mitt liv, som har ”det” = som är sig själva nog. Nu är jag en av dem. Min kropp känns så lätt. Allt är motståndslöst, i detta vänliga universum. Lastbåten kör vänligt genom viken. På andra sidan vattnet vilar vänliga hus.

Nu kan jag se

Aj, vad det gjorde ont att tro på tanken. Och oj, hur den hindrade mig från att känna miraklet, som det är att jag över huvud taget går här på en gata i ett oändligt universum. Och att det över huvud taget existerar gator. När jag trodde på tanken så var livet en mardröm. Men utan tanken har jag vaknat upp från den.

”Det enda vi kan vara skyldiga till
är att tro på våra egna tankar”
/Byron Katie

Hej kära läsare!

I den här texten har jag försökt undersöka lite det faktum att vi inte är våra tankar. Men när vi tror på våra tankar så tror vi att de är en del av oss själva. Vi ser inte att de är just tankar.

The Work har varit ett sätt för mig att få mer distans till mina tankar. Och därmed mer frihet och fler valmöjligheter. Och fortsätter så vara än idag. Trevlig undersökande läsning!

*****

Han heter Mohammad. Han bor i Afghanistan. Liksom alla vi andra låg han i en kvinnas mage och kom ut mellan hennes ben. Eller genom magen om det var kejsarsnitt.

En dag låg han på rygg på en filt och jollrade. Den ljumma vinden smekte hans ansikte. Hans leende var hela världen. Men han visste inte att det var vinden, för han kände inte till vad en vind var. Ovanför honom hoppade gröna cirklar fram och tillbaka, liksom i ett nystan, fast ändå fristående från varann. Mellan dem forsade en flod av ljus. Schhh…. schhh…. lät de gröna cirklarna när de nuddade varann. Det var ett träd. Men det visste inte barnet att det kallades och därmed kände han heller inte till historien bakom begreppet träd.

Han hade dock börjat ana att språkljudens kombination i Mohammad hade med något viktigt att göra. Snart skulle han komma att förstå att det var hans namn, att man kunde ha ett namn och att det innebar en massa saker.

Vad innebar det att vara Mohammad? Hans föräldrar brukade säga att det var något speciellt med honom. – Han kommer att lyckas, han kommer att bli något stort. Och i samma stund som han började att tro på den tanken så stängdes en del av hans hjärta. Även om hans föräldrar såg det som någonting positivt, eller kanske just därför, så skedde en separation från alltet och alla, när han trodde på den tanken. Och det gjorde ont att separeras från skönheten.

Ibland blev hans pappa arg på honom och skrek saker. Att han var lat. Mohammad började tro på att han var lat och att det är fel att vara lat och att han måste göra allt han kan för att inte vara lat. Ibland orkade hans mamma inte med honom. Hon sa det aldrig rakt ut, hon visade det bara i sina gester. Men han förstod, och han lärde sig.

Vidare lärde han sig tidigt att Allahs ord är lag, att Allah är allsmäktig och meningen med livet och att man kan lita på att det kommer att bli bra om man bara följer Allahs ord, såsom han har lärt sig att förstå dem – genom öga för öga och tand för tand. Men egentligen var det mer nyanserat än så, för Allahs ord var ett paraplybegrepp för en rad folkliga föreställningar och Mohammads egna, en del fritt tolkat från Koranen och en massa annat som människor tror på.

Ryssland hade kommit och invaderade och sargade hans land. Afghanistan, ett av de få länder i regionen som aldrig blivit kolonialiserade. Ett stolt land, det land som han älskade. Jihad betyder frihetskrig, ett heligt krig. Vapnen blev en viktig väg mot friheten. Bortsprängda kroppsdelar kantade hans väg med pansarvagnen. Om detta kunde hjärtat just då inte yttra sig för det var stängt. Hjärtat vill bara kärlek. Mohammeds hjärna trodde att den jobbade för kärlek, men den var förblindad av tankarna. Tankarna sa att det finns ett högre syfte med det här.

1994 startade han som kallades Mohammad, som nu även kallades Mulla Mohammad Omar, talibanerna i Södra Afghanistan.

Ordning måste upprätthållas, om inte allt skulle gå åt helvete, om vi inte alla skulle hamna i helvetet. Det är fruktansvärt där. Man brinner i en evig plåga. Instängd där för alltid.

Kvinnorna måste kontrolleras. Så var det bara. De som inte höll sig inom husets väggar, utan istället gick ut på gatan, måste straffas. En dag var det som vanligt dags för en av alla dessa synderskor att ta emot sin dom. I burka föll hon ner på knä, på planen av en idrottsarena. På läktaren satt många tusen åskådare. Kvinnan såg ut som en ljusblå hög med lakan. En taliban tryckte en kalashnikov mot knoppen längst upp på lakanshögen. Talibanen tryckte av. Avrättningen var utförd.

Mohammad tänkte att den kvinnan är ett avskum. Han tänkte också att det som hände var något gott och gjort av kärlek. Men det var inte han, det var hans tankar som sa så. De tankar som han trodde på. Men det visste inte han, för han trodde att de var sanningen.

Vinden smeker kinden och tyst dånar en flod av ljus.

Vilka tankar tror du själv på? Du som läser den här texten. Och kan du helt säkert veta att de tankarna är sanna? Har du någonsin ifrågasatt dem?

Vi har inte ett val när vi tror på tankarna. Det är först när vi ser att det är en tanke som vi tror på som vi kan välja. Och i den stunden som vi ser det så tror vi kanske inte på tanken längre.

/Karin

*Begreppen oskyldig och skyldig syftar här inte till en juridisk kontext utan till en allmänt mänsklig.