Dagens text är rätt lång. Men… jag har försökt vaska/skriva fram någonting här nu, så det hade varit trevligt om någon hade lust att läsa:).
Som vanligt berörs ämnet The Work av Byron Katie, eller Inquiry Based Stress Reduction, som metoden också kallas.
Igår ställde mitt barn till med en scen. Hon gick verbalt till attack mot en annan familjemedlem, igen. Hon menade att den andre familjemedlemmen inte lyssnade på henne och inte lät henne vara med. Vilket inte stämde. Hennes röst var hotfull och gjorde mig illa till mods.
Blev så trött
Jag blev så himla trött på henne. Det var inte direkt första gången, om man säger så. Ibland känns det bara helt hopplöst. Jag har sagt till henne 1 miljon gånger att ett sådant här beteende inte är okej. Man uppför sig inte på det här sättet. Men det är som att hon inte lär sig.
Jag brukar vara noga med att hon måste säga förlåt när hon har betett sig så här. Och även nu sa jag: Säg förlåt! Det gjorde hon också. Men jag har svårt att veta om hon menade det. Det var ju inte första gången…
Jag måste säga att jag inte kunde släppa min irritation gentemot henne efter vad som hade hänt. Och samtidigt, tänkte jag då, kan det ju vara bra för henne att hon ser det. Att det faktiskt är svårt för de andra i familjen när hon beter sig så här. Att saker och ting får konsekvenser.
Dagar passerade. Julljusen hade brunnit ner och papper bars till återvinningsstationen. Mitt barn låg på soffan med skärmen.
Ett skifte
Men det var någonting som fick mig att hindra min impuls att säga till henne att lägga ifrån sig skärmen och ”hitta på nåt”. Istället satte jag mig en dag på soffkanten. Sedan frågade jag: Vad tänker du på? Först ville hon inte prata. Men jag tror att hon öppnade sig när hon förstod vad jag ville. Att jag bara ville veta, utan att döma.
Försiktigt gick vi tillbaka till situationen och tittade på vad som hade hänt då, vad det var som fått henne att bli så där arg, bortsett från att hon fortfarande är lite dimmig i hjärnan på grund av sjukdom, samt kraftig PMS, som man kan tänka hjälpte till att trigga situationen, även om fröet till ilskan var ett annat, det kunde vi se.
Barn med PMS
PMS, undrar du kanske, det kan väl inte ett barn ha? Men då ska jag säga dig att det finns många barn som har det. Det finns många barn som har rynkor också. Som kvinnan på tunnelbanan, med grått hår i en stram uppsättning och en kappa från NK. För ett tag sedan, när hon skickade iväg ett sms till exmannen, var hon bara 2 år.
Jag vet en bebis som är 70 år. Han arbetar med politik i Ryssland. Han ser inte ut som 70 utan faktiskt mer och mer som en bebis. Jag har hört att det är botox.
Och har du varit på ett fängelse någon gång? Eller jag menar en förskola med väldigt många tatuerade.
The Work
Tillbaka till soffan. Vi plockade fram den tanke som fått henne att bli så arg. Vi tittade på den och vi kände, i fråga 1 (Är tanken sann?) och 2 (Kan du helt säkert veta att tanken är sann?). Vi såg tanken från olika vinklar och från olika avstånd.
I fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) fick hon medvetet känna sin smärta och rädsla, var tanken kom ifrån och vilka konsekvenserna blev när hon trodde på tanken. Hon kunde se att hon kämpat för sin överlevnad. Situationen kastade henne tillbaka till då hon var mycket liten och trodde att hon skulle bli övergiven. Det var levande i hennes nervsystem. Och att det i stunden, när hon trodde det hon trodde, inte hade funnits något annat handlingsalternativ.
Vi stannade väldigt länge där. – Varje fråga en dörr till nya världar.
Det var så känsligt och rörande. Jag öppnade armarna och hon kröp upp i min famn. Tårar fyllde mina ögon. Hur är det möjligt att gå omkring och vara så blind för skönheten? Hur har jag inte kunnat se vad hon behöver?
I fråga 4 (Vem, eller vad, skulle du vara utan tanken?) fick hon känna av lättnaden det innebär att inte behöva tro på den tanken. Lugnet, tryggheten, kärleken. Hon blev fri från sin historia och från historier om framtiden.
I vändningarna blev det så uppenbart att det hon i situationen hade trott var livsfara, egentligen hade varit ett missförstånd. Som hon lärt sig att tro på för länge länge sedan. Som en religion.
Allvar förvandlades till lätthet.
Barn och vuxen
Det skulle kunna passa nu att titta på vad jag menar med ”barn” respektive ”vuxen”i det här sammanhanget. Begreppen kan stå för så många olika saker, men som jag använder dem här har de egentligen inte att göra med ålder.
På ett sätt kan man säga: att växa upp handlar om att bli självständig. När barn föds och kommer till oss, och vi ger dem ett namn, då är det vår uppgift att hjälpa dem att successivt bli självständiga, tills de en dag lämnar boet och har fått med sig förmågan att kunna ta hand om sig själva. Våra egna barn däremot, de på insidan, dem har vi ansvar för hela livet. Vi kan naturligtvis ignorera dem. Men i ärlighetens namn, är inte det en form av barnmisshandel?
För mig är att vara vuxen att tillgodose sina egna behov. Vara medveten om sina tankar och känslor och att omfamna dem. Kunna ta ansvar för det som är mitt och släppa taget om det som inte är det.
Behov som inte möts
När man inte är vuxen vet man inte hur man ska tillgodose sina behov, utan man sträcker sig ut och försöker på olika sätt få dessa behov tillfredsställda av sin omgivning. Alltså grundläggande behov såsom trygghet, kärlek, frihet. När dessa behov inte är uppfyllda, och vi ställs inför olika typer av triggers, kan det bli kritiskt (man mår hur som helst inte bra). Det är det som bland annat leder till vrede, manipulation, maktbegär, tvång, beroende, misshandel, dömande tankar och språk. Ja, dömande kan faktiskt sägas vara ett uttryck för behov som inte blir tillgodosedda. Eller som Marshall B. Rosenberg skriver i boken Non Violent Communication – A Language of Life: ”Judgements of others are alienated expressions of our own unmet needs”. Boken finns även på svenska.
Icke tillgodosedda behov kan också yttra sig i beteenden som att jämföra, depression, people pleasing, skjuta upp saker, fixering på pengar, sex och utseende. Och alltid: stressande tankar. Eller kanske om att skriva en artikel där man är övertygad om att man själv har helt rätt och den andre helt fel.
Vuxen för mig är inte att vara ”duktig”, köpa hus och renovera köket (inte någon motsättning å andra sidan), hålla på med livspussel, sluta leka, vara seriös och allvarlig. Flickan på bilden ovan, kanske var hon i den stunden mer vuxen än vad många så kallade vuxna ofta är. För mig för fotografiet tankarna till öppenhet, icke-dömande, seende. Oskuldsfullhet. Egenskaper som jag förknippar med att vara vuxen. Och med oskuldsfull menar jag inte naiv. Utan ren. Klarsynt. Fri från dömande skräp på insidan.
100 procent vuxen?
Finns det någon som är helt vuxen? Kanske. Eller inte. Och det är egentligen inte poängen här. Vi är alla bara som vi är just nu, på glidande skalor, fram och tillbaka. Vi är alla människor och 100 procent bra. Det finns ingen anledning att vara perfektionist, eller att döma sig själv för att man inte är tillräckligt ”vuxen”. Tvärtom! Livet blir faktiskt mycket mer fungerande om vi inte tar allt så allvarligt. Vad det handlar om är hur vi mår. Och när vi inte har blivit omhändertagna, och inte tar hand om oss själva, då mår vi inte så bra.
Det har mycket att göra med uppväxten. Hade vi då en omgivning som tillgodosåg våra behov samt lärde oss hur vi själva skulle göra det? Och här handlar det inte bara om föräldrar eller andra nära personer. Ett barn formas även av den bredare omgivningen, samhället, kulturen (och gudarna ska veta att vi har en kultur som ofta är långt ifrån vuxen).
Och så spelar biologin roll. Vissa barn tycks mycket mer tåliga än andra. De är inte lika sårbara. Andra barn kräver väldigt mycket för att bli fungerande personer. Det har att göra med känslighet. Vissa har ett mycket känsligt nervsystem. Vissa har ”särskilda behov”, som det kallas (inte sällan är just de även särkilt begåvade). Det skulle också kunna vara så att vissa har extra lite känslighet intom vissa områden, och att de kanske inte har fått stöd att hantera detta.
Har vi getts förutsättningar att skapa oss ett liv utifrån våra egna behov? Om inte, då leder det till lidande.
Lära sig bli vuxen
Vissa människor har lärt sig relativt bra att tillgodose många av sina behov, andra knappt alls, verkar det som. Ibland undrar jag hur det skulle bli här i världen om vi mer såg barnet i andra. Om någon till exempel går till attack mot dig verbalt. Vad gör du då? Känner du dig kränkt, går du till motattack? Eller kan du se att detta är ett barn som inte har fått sina behov tillgodosedda? Att en vuxen inte skulle bete sig på ett sätt som denna människa gör, utan att det är en signal för rädsla, otrygghet och behov av trygghet, kärlek?
Om du förstår det, då är du vuxen. Åtminstone i den stunden. Om inte, ingen fara. Välkommen till livets skola, där vi alla kan jobba för att bli vår egen förälder. Som tur är finns det metoder vi kan använda för att ta hand om oss själva, steg för steg. Det är något som vi kan ta hjälp av andra med, om vi skulle vilja. Och vi kan göra resan tillsammans med andra. Fråga: Ska vi hålla hand?
Att bli lyssnad på
Klipp till soffan. Mitt barn gäspade. Sedan la hon sig ner igen. Innan hon somnade, insvept i ett vänligt universum, iakttog jag henne och tänkte: Läkandet är i full gång. Let The Work Work you.
Mitt barn hade blivit sett. Jag tassade ut ur rummet och gick ut på gatan. Där doftade föraning av vårbäckar och vått grus. Inom mig fanns inte längre något skräp som spökade. Istället fanns luft och utrymme. Plötsligt så mycket energi. Jag såg mig omkring, efter lekkompisar!
Jag var musik. Jag ville sträcka mig ut mot världen och ge av mig själv. Som så många gånger förr kom en strof av Gunnar Ekelöf till mig: Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv. Den som gör det ska ändå aldrig bli övergiven.
Mitt ego hade luckrats upp, och jag var så levande. En perfekt passande del av helheten. Ja, Det som är botten i dig är botten också i andra.
*
Förlåt mig, mitt barn, för att jag inte lyssnade tidigare.
Fast egentligen handlar det väl inte om förlåt. För jag visste bara inte bättre, fram till det att jag visste.