Blogg

Under farmors parasoll

”Staying in my own business is a full time job.” /Byron Katie

Dagens citat behåller jag på originalspråket. Det blir inte alls lika bra när jag försöker översätta det.

Who’s business are you in?

En underfråga till The Works fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) lyder: ”Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?”. På engelska låter den kanske bättre: ”Who’s business are you in?”.

Byron Katie pratar om 3 olika typer av ”business”. ”Min, andra människors och Guds.” Gud står i det här sammanhanget inte för någon religiös gud, utan för ”Världen” eller ”Det större”.

De tre angelägenheterna

Att vara i sin egen business kan sägas vara samma sak som att vara medvetet närvarande. Att stanna i sig själv. Den där platsen vi tränar oss på att vara på när vi mediterar. Eller ägnar åt oss annat som sätter oss i ett meditativt tillstånd. Där vi är när vi känner oss tillfreds, hela, fria, öppna, generösa, starka och att vi är oss själva.

När vi är i någon annans business så är vi inte längre i vår egen. Då lämnar vi oss själva och börjar leva andras liv istället. Tankar som ”Han tycker inte om mig.”, ”De borde inte göra så där” eller ”Han borde inte ha så många fördomar”, är sådana tankar som får oss att lämna vår egen business.

”Världen är ond” eller ”Om alla bara gjorde på detta viset så skulle det bli bra” är exempel på tankar som har att göra med Guds, det störres, angelägenhet. Inte heller när jag tror på dessa tankar är jag i min egen business. Då känner jag känslor som aggressivitet, rädsla, splittring, oro, stelhet.

Postern

Det här tänker jag på ibland när jag tittar på postern i min hall. Den heter ”Under farmors parasoll”. Jag tycker att kvinnan under parasollet utstrålar närvaro. Det är en ögonblicksbild av närvaro för mig. Men närvaro kan också vara att skratta, gråta, springa eller hoppa. Att vara i närvaro handlar inte om vad jag gör, utan om hur jag gör det. Utifrån en plats av stillhet.

Vad härligt, tänker jag, det skulle vara att gå genom hela livet så.

För om jag är där borta, och sköter någon annans business, vem ska då vara här och sköta min? Jag har märkt, att när jag lämnar mig själv så händer en massa tokiga saker. Plötsligt kan jag då märka att jag själv just gör de där sakerna som jag dömer andra för. Jag blir själv en dömande person som inte har ro att relatera på ett en vänligt sätt till mina medmänniskor. Jag blir intrasslad i mig själv, kan inte se klart.

Så istället för att engagera mig i vad andra borde och inte borde göra, så vore det väl bättre att jag först såg till mitt eget hus, och ansvarade för mina egna handlingar?

Att vara medvetet närvarande är inte någonting som de flesta av oss bara går omkring och är hela tiden. Närvaro förutsätter träning, arbete. Ett mjukt arbete, kallat meditation. Och kanske ett arbete som behöver pågå genom hela livet.

– Staying in my own business is a full time job.

Ett tips

Om du känner dig ensam nån gång, testa att känna av vems angelägenhet du är i. Kanske upptäcker du då att du är i nån annans. Och att du inte känner dig ensam när du kommer tillbaka till din egen. Under farmors parasoll.

Och att bero på The Work, det är under parasollet jag hamnar när jag svarar på fråga 4. Samt när jag har tagit mig igenom samtliga steg i processen. Så jag tänkte att jag kunde illustrerar detta närmare genom att göra lite The Work på mig själv.

Så LEEEEET’S GO TO WORK.

***

Innan jag börjar så behöver jag varva ner. Jag blundar, andas djupt och tittar inåt.

Situationen

Situationen är på en av mina arbetsplatser, i början av rådande coronapandemi. Jag ser två kolleger som kramar varandra, och som inte umgås på fritiden. En av dem fyller år idag, därav kramen. Jag känner mig arg för att de inte följer ”rekommendationerna” kring social distantiering.

Skriv ner tanken

Nu när jag gör The Work så tar jag mig tillbaka till situationen. Jag blundar och känner intåt (mediterar). Jag kommer i kontakt med situationen. Därefter ser jag vilka dömande tankar kring den som kom upp när jag befann mig där. Oops, det var många.

Jag skriver upp några av dem som triggar mig starkast, på ett papper. Sedan väljer jag ut en tanke att jobba med. Det blir:

”De bryr sig inte om sina medmänniskor.”

1. Är det sant?

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. Hmmm. Känner efter en stund. Viktigt att vara ärlig med sig själv hela tiden. Inte gå upp i huvudet och hitta svar. Kroppen.

Japp. Det är sant.

2. Kan du helt säkert veta att det är sant?

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”. 100 procent säker? Fortsätter hålla mig till sanningen.

De står där. Det är mina kolleger… Nej, jag kan inte helt säkert veta att det är sant. (Det handlar alltså hela tiden om vad jag tänkte i den situationen. Inte om vad jag till exempel tycker om de här personerna nu när jag gör The Work. Nu är jag inte triggad av situationen på samma sätt. Men jag tar mig medvetet tillbaka dit.).

3. Vad händer, hur reagerar du när du tror på tanken? (Inte under parasollet)

”De bryr sig inte om sina medmänniskor”.

Jag tänker att de borde tänka längre än vad näsan räcker. Jag tänker att de borde visa solidaritet gentemot andra.

Underfråga: Hur känns det i kroppen när du tror på tanken?

Jag andas ytligt. Det spänner, krampar något, i revben och bröstrygg. Lätt värk i benen. Hjärtat slår snabbare.

Underfråga: Hur behandlar du personen/personerna när du tror på tanken?

Jag sätter mig i överläge gentemot dem. Jag är ju den som har rätt inställning. De har fel inställning. Ett stråk av förakt.

Samtidigt känner jag mig i underläge. Känner mig som en ”underdog”. Som den som kämpar för en bättre värld, i underläge. Jag ser på dem som att de tillhör majoriteten, som ignorerar sina medmänniskor. Bara kör på, och mest tänker på sig själva. Jag blir rädd för dem.

Underfråga: Hur behandlar du dig själv när du tror på tanken?

Som ett offer.

Underfråga: Vems angelägenhet är du i när du tror på tanken?

Deras. Jag lämnar mig själv. Jag låter mitt mående bero på dem. Jag har inte längre kontroll över mig själv och var jag befinner mig i rummet. Om någon kom ”för nära” mig nu till exempel så skulle jag kanske inte ens märka det, så att jag kunde ta mitt ansvar och flytta på mig lite.

Underfråga: Ser du några bilder, från dåtid och framtid, när du tror på tanken?

Dåtid: Jag ser bilder av mitt högstadium. Jag ser de som var mobbade och att ingen typ sa ifrån till mobbarna. Majoriteten bara ”levde på” utan att stå upp för de svaga. För att det var enklast så. Jag ser också att jag sa ifrån till mobbarna flera gånger, och hur jävla mycket skit jag fick för det.

Jag ser olika scenarion från världshistorien där människor bara springer i flock. Låter saker och ting normaliseras. Låter att gasa ihjäl judar normaliseras. Allting sker så smidigt. Folk lever på med sina liv. ”Alla andra gör ju så. Så då kan väl jag också göra så.” Människornas ovilja att ta ansvar, att inte se sig som subjekt, utan gömma sig i massan.

Jag ser bilder av ett ”gammalt Sverige”. Oklart när. Kanske Sveriges välfärdsdagar. Jag ser att människor tar mer hänsyn till varandra då. Mer omtanke om varandra. Mer tid för varandra. Mer konsekvenstänk. Jag tänker: Vad lång tid det tar att bygga upp ett välfärdssamhälle och vad snabbt det kan gå att rasera det. Jag tänker att dessa två ”kramare” borde vara måna om att bidra till att bevara det. Jag tänker att de är slappa. Alla har ett ansvar för att vi människor tar hand om varandra och visar solidaritet mot de utsatta, i detta fall riskgrupper och sjukvården.

Jag ser också bilder från alla människor som jag ser runt omkring mig som inte heller visar hänsyn till coronasituationen.

Framtid: Jag ser hur Sverige blir ett land där alla bara går omkring och tänker på sig själva.

Underfråga: Impulser/beroendeproblematik? Jag vill säga åt dem att hålla avstånd. Säga åt folk vad de ska göra (ett gammalt beteendemönster som jag har).

Jag märker också hur jag tappar fokus på det som jag var på väg att göra. Jag var ju på väg in till arbetsrummet för att slutföra en viktig uppgift. Nu rinner kraften ur mig. Jag skjuter upp uppgiften. Prokrastinering.

Underfråga: Vems angelägenhet är jag i? Deras. Och världens. Världshistoriens.

4. Vem, vad, skulle du vara utan tanken? (Under parasollet)

Jag observerar dem bara. Jag blir fri från mina bilder från dåtid och framtid. Jag blir fri från bilder över huvud taget. Jag är i nuet. Jag läser inte in anledningar till varför de gör som de gör (jag kan ju inte veta det). Jag utgår inte från att min sätt är bäst för andra.

Det känns så skönt på insidan. Jag mår inte dåligt längre. Min kropp tinar upp. Jag är i rörelse. Jag får en rörligare blick, mitt tunnelseende försvinner. Andra fenomen i rummet blir synliga för mig. I takt med att min helhetsbild infinner sig, så känner jag mig mer hel. Och paradoxen: När jag slutar försöka kontrollera andra så får jag mer kontroll över mig själv.

Jag känner mig inte isolerad från mina kolleger. De blir mina vänner. Jag tycker mig kunna se deras kram lite mer för var den är. Ett ömhetsbevis kolleger emellan. Glädje mitt i jobbets socialrealistiska lokaler. Jag känner av den fina gemenskap som vi har på jobbet.

Jag låter dem vara, i sin egen angelägenhet. Och jag får vara i min. Axlarna sjunker ner. Min andning blir djupare.

OCH JAG KÄNNER FRIHET.

Vänd på tanken

Vänd på tanken, på tre olika sätt. För varje vändning, kom på tre genuina exempel (som känns sanna) till varför den vändningen skulle kunna vara lika sanna som, eller sannare än, den ursprungliga tanken

1. Till dess motsats: De bryr sig om sina medmänniskor.

a) Ja, de bryr sig visst om andra. De kramar varandra och säger jättefina saker till varandra just nu. De är också väldigt omtänksamma annars, av vad det jag har sett. De är måna om sina kolleger samt mot människorna som vi jobbar med, som ofta befinner sig i en utsatt situation. De bidrar med mycket till arbetsmiljön. Och bägge två uppfattar jag som bra lyssnare.

b) Jag kan egentligen inte veta om de bryr sig om andra vad gäller ”corona-hänsyn”. De kanske har en medveten och överlagd strategi, som skiljer sig från min. Olika länder har ju olika strategier – även dessa med hänsyn till människor på olika sätt. Så varför skulle inte detta även kunna gälla bland individer.

c) De kanske tolkar Folkhälsomyndighetens ”rekommendationer” på ett annat sätt än vad jag gör. De kanske ser på dem just som rekommendationer. Mer som när någon ger en rekommendation om något i vardagen. Man kanske rekommenderar en skola, som man tycker att ens bekantas barn borde söka till. Eller så rekommenderar man en restaurang. Och egentligen, det är ju inte så konstigt att folk tolkar saker och ting bokstavligt. Det borde kanske Folkhälsomyndigheten ha tänkt på. Eller deras eventuella kommunikatörer.

2. Till mig själv: Jag bryr mig inte om mina medmänniskor.

a) Jag bryr mig faktiskt inte om att ta reda på varför de här två personerna gör som de gör. Jag agerar bara på det som triggas i mig. Jag tar mig inte tid att försöka förstå dem. Jag bara utgår från att mina teorier om dem stämmer. Även fast jag inte alls har någon koll på var mina teorier kommer ifrån.

b) Helt ärligt. Om jag rannsakar mig själv. Hur mycket tid har jag egentligen lagt ner på att själv bilda mig en uppfattning kring den korrekta strategin att hantera detta virus? Hur mycket forskning har jag tagit del av? Hur mycket har jag egentligen lyssnat på mitt sunda förnuft? Hur många olika olika synvinklar har jag egentligen utgått från? Någon sorts svar skaver inom mig. Det har att göra med att jag kunde ha gjort mer innan jag bestämt mig för vad som är rätt eller fel…

c) Jag respekterar inte mina kollegers gränser. Jag klampar in med stora steg innanför deras integritet. Jag ger inte utrymme för ens ett litet tvivel kring att det skulle kunna finnas någon bit av vettighet bakom deras agerande. Som en simpel liten vardagsdiktator är jag.

3. Till den andre: Mina tankar bryr sig inte om mina medmänniskor.

a) Mina tankar bryr sig inte om mig (jag är ju också en medmänniska). De lämnar mig inte ifred (se fråga 3). ” Tankarnas terrorism” är ett uttryck som någon myntade…

b) Det är mina tankar som inte bryr sig om mina medmänniskor. Jag märkte ju det, när jag var utan min dömande tanke i fråga 4. Det är tanken som får mig att bli avstängd från mina kolleger. Utan den känner jag värme och samhörighet med dem.

c) Vad är medmänsklighet? Att ta ställning till ”moraliska spörsmål”, som till exempel det här med corona – restriktionerna, kan vara en viktig del. Men det ligger så mycket i begreppet medmänsklighet… Hur ser mina tankar om om mina medmänniskor egentligen ut? Är jag en förstående, icke-dömande person som tror på människors potential? Efter att ha praktiserat The Work i rätt många år nu, så är jag mer än väl medveten om hur många dömande tankar jag har om andra människor, inklusive mig själv, och att de i oerhörd stor grad påverkar hur jag beter mig gentemot mina medmänniskor. När jag däremot är i mig själv, och mår bra i mig själv, då är jag mer öppen och förstående gentemot andra. Så svaret på min egen fråga blir väl både ja och nej. Men helt klart är att jag har en hel del kvar att jobba med hos mig själv innan jag bara kan svara ja på den frågan om man säger så. Så en bra grej kan ju vara att själv fortsätta jobba på att bli en bra medmänniska, innan jag dömer andra för att de inte är det.

En komisk grej är ju också att, som jag såg i fråga 3, att jag själv blir sämre på att följa corona – rekommendationerna när jag är fast i mina tankar.

****

Summa summarum: Hela processen, som det är att göra The Work, för mig närmare mig själv, och min egen business.

Det var allt för denna gång. Ses i nästa inlägg, under parasollet!

/Karin

Vänd på det i Närvaropodden

I det senaste avsnittet av Närvaropodden är jag med som gäst. Där samtalar jag med Bengt Renander om The Work. Vi två gör även The Work tillsammans!

Om avsnittet

”Aha, nu förstår jag äntligen vad The Work är och hur man använder sig av metoden”, är en vanlig respons som jag har fått på podden.

Du kan lyssna på poddavsnittet här.

Bengts beskrivning

Så här skriver Bengt Renander om avsnittet:

”Ett samtal med Karin Ulveson, handledare i The Work, om de fyra frågorna i The Work: Är tanken sann? Kan du helt säkert veta att tanken är sann? Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken? Vem eller vad skulle du vara utan tanken? Vi pratar om smärtan av tanken att någon borde höra av sig, om  att det snarare är så att tankar kommer till mig än att jag tänker dem, om värdet i att formulera tankar verbalt eller i skrift, om att få kontakt med den del av mig som kan bevittna tankar utifrån, om att se vad jag vinner på mina smärtsamma tankar, om att inse att det är mitt ansvar att ta hand om mig, om att få ett val att släppa en tanke, om värdet i att kunna sätta ord på det man känner, om livet som en utbildning i vem man egentligen är, om vad som händer när jag vänder tanken till sin motsats och – om att få ett andligt uppvaknande till frukostmüslin.”

/Karin

Världens mjukaste julklapp

Ge bort presenten som alla vill ha: Låt dem ha rätt.” /Byron Katie

(Fortfarande osäker på vad du ska köpa i julklapp? Nedan följer ett sista minuten-tips.)

Att ha rätt

Jag brukade vara en mästare på att ha rätt, och är det väl stundtals fortfarande tyvärr.

Det kunde handla om allt mellan himmel och jord.

Jag visste vad som var bäst för världen. Vilken livsåskådning som skulle leda till fred och solidaritet. Jag visste vem som hade rätt och fel i min familj och vem som hade gjort vad mot vem. Jag visste att jag var ful. Ibland så ful att jag inte vågade gå ut genom dörren. Det spelade ingen roll vad de andra sa. Jag hade ju rätt.

The Work har hjälpt mig att luckra upp vad som är ”rätt” och ”fel”. Hjälpt mig att lyssna på vad andra har att säga och att se saker från deras perspektiv. Hjälpt mig att förstå att jag inte behöver klamra mig fast i min egen sanning. Och att jag har gjort detta för att jag har varit så rädd.

The Work har fått mig att våga släppa, och falla mjukt.

En mjuk värld

Jag har också sett vad som händer med andra när jag slutar vara diktator och låter dem ha rätt. De förändras. De blir lugna, mer kärleksfulla och vågar vara sårbara. De öppnar upp sig för ett möte med mig. Och det tycks som att det inte är viktigt för dem heller längre att ha rätt. Nu när de har tillåtelse att ha det.

Jag blir mjukare, de blir mjukare, tillvaron blir ett stort duntäcke. Samtidigt glasklar. Jag tror det kallas medkänsla, både med sig själv och andra.

En dikt

Jag skulle vilja komplettera orden ovan med en dikt av Thich Nhat Hanh. Risken är väl att dagens inlägg blir alltför splittrat. Men, kattens halsduk kanske kan hjälpa till att hålla den röda tråden.

Ho ho, god jul alla!

Kalla mig vid mina sanna namn

Säg inte att jag ska resa imorgon,
för även idag anländer jag.

Se djupt: jag anländer i varje sekund
för att vara en knopp på en vårgren,
för att vara en liten fågel med vingar ännu sköra
som lär sig sjunga i sitt nya bo,
för att vara en fjärilslarv i en blommas hjärta,
för att vara en juvel som gömmer sig i en sten.

Jag anländer ännu, för att kunna skratta och gråta,
känna rädsla och hoppas.
Mitt hjärtas rytm är allt levandes födelse och död.

Jag är dagsländan som förvandlas på flodens yta,
och jag är fågeln som anländer om våren för att äta sländan.

Jag är grodan som simmar lyckligt i den klara dammen,
och jag är ormen som tyst närmar sig
för att sluka grodan.

Jag är barnet i Uganda, bara skinn och ben,
mina lår tunna som bambupinnar,
och jag är vapenhandlaren som säljer dödliga vapen
till Uganda.

Jag är den tolvåriga flickan, flykting på en liten båt,
som kastar sig i havet efter att ha blivit våldtagen av en pirat,
och jag är piraten, mitt hjärta ännu oförmöget att se och att älska.

Jag är en medlem av politbyrån, med mycket makt i mina händer,
och jag är mannen som betalar med sitt blod till folket,
och sakta dör i ett arbetsläger.

Min glädje är som våren,
så varm att den får blommor att slå ut i livets alla skeden.

Min smärta är som en flod av tårar,
så djup att den fyller de fyra oceanerna.

Kära du, kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan höra all min gråt, och allt mitt skratt samtidigt,
så att jag kan se att glädjen och smärtan är ett.

Kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan vakna upp,
och så att mitt hjärtas dörr får vara öppen,
medkänslans dörr.

Älskar, älskar inte…

”Kärlek är frånvaro av alla förväntningar”/Byron Katie

Jag tror att det snöade. Det är många år sen nu. Han sa att han trodde att det kanske var bäst om vi tog en paus eller så. Paus…

Ett Break Up

Jag kunde inte förstå det. Vi älskade ju varandra. Jag var rätt säker på att det gällde honom också.

Jag försökte förklara. Fast egentligen var det någon form av halvt förklädd argumentation. Sanningen var att det egentligen inte var ett samtal som jag var ute efter utan att få rätt och få över honom på min sida.

Jag var inte bara ledsen när jag promenerade hem till mig sen. Jag var arg också. Efter allt som jag hade gjort för honom, gett honom. All min omsorg och kärlek hade han bara sugit åt sig. Och när det inte passade längre så slängde han bort mig, som en vante. För att inte tala om allt tålamod som jag visat. Och det härliga, allt det roliga som vi haft tillsammans. Och allvaret vi delat. Var det inte värt något? Hur kunde han göra så här? Jag var ett offer och han var förövaren.

Jag förstod inte då att det här inte handlade om kärlek, från min sida. Nej, rättare sagt, jag brydde mig inte om det.

Utan villkor

När du älskar någon så vill du den personen bara väl. Du vill att den ska göra det som får den att må bra. Oavsett.

När du älskar någon så förväntar du dig ingenting i gengäld. Och ibland kanske du gör just det av din partner eller vän. Men det är inte kärlek. Även om du känner kärlek till den personen vid andra tillfällen. Själva kärleken är villkorslös.

Att klamra sig fast

Om din partner vill göra slut så motsätter du dig inte det om du älskar. Det är självklart helt mänskligt att motsätta sig detta beslut. Du blir kanske rädd, förvirrad eller panikslagen. Men det är inte kärlek. Det är att klamra sig fast vis sina egna behov. Och det hindrar dig från att se den andre. Vilket även det är totalt mänskligt. Men…

Råkade vända på det

Jag tror att jag frös när jag promenerade hemåt. Så här i efterhand förstår jag att jag hade råkat vända på det. Nu ser jag att jag inte alls ville vara ihop med nån som inte ville vara ihop med mig. Jag ville ju vara med nån som ville. Jag förstår också att jag inte alls älskade personen. Det enda jag tänkte på var mig själv och på vad jag kunde få ut av honom.

Frihet

Kärleken existerar inte utan friheten. Du kan vara gift (och monogam) med någon hela livet och respektera denna frihet. Eller så kan du vara ihop med olika personer, eller vara singel. Det har inte med saken att göra. Såsom jag ser det. Kärleken är vördnadsfull, öm, ett under, större än allt.

Idag är jag ganska säker på att han älskade mig. Även den kvällen. Men som sagt, jag rörde till det lite där. Jag trodde att det betydde att han skulle vara ihop med mig. Jag förstod inte att det kändes fel för honom.

Obs, man behöver ju inte vara kär i nån 24/7 för att man ska vilja vara ihop med den. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

/Karin

Låt varandet möta frågorna

”The Work är meditation.” /Byron Katie

Min erfarenhet säger mig att The Work är så himla enkelt. Du använder ju samma fyra frågor och vändningar på samtliga tankar som du jobbar med.

Att närma sig The Work på ett icke gynnsamt sätt

Samtidigt, för vissa, kan The Work te sig väldigt svårt. I princip obegripligt. Många försöker använda The Work, men de märker ingen positiv effekt. Det finns till och med de som mår sämre än innan.

Det finns människor som närmar sig The Work från ogynnsamma ingångar. Till exempel de som börjar använda metoden för att de vill ”förbättra” sig själva. De har således inställningen att de skulle kunna bli bättre människor, att de inte är bra nog som de är. Det här synsättet bottnar i prestation.

En sådan ingång till arbetet är, enligt mig, direkt kontraproduktiv. The Work handlar inte om att du ska förändra dig. Eller om att över huvud taget utgå från tankeverksamhet, om att ”tänka ut” lösningar.

Ett gynnsamt sätt

Det handlar istället om att utforska. Att lära känna sig själv. Och därmed må bättre. Men att må bättre är på intet sätt synonymt med att vara en ”bättre människa”. Vi är ju alla lika bra, och lika mycket värda, oavsett om vi mår bra eller inte. Och oavsett alla omständigheter i hela världen. Eller vad säger du?

För att The Work ska ha en chans att fungera så behöver vi meditationen. Ja, som nämnts ovan, The Work är meditation. I det meditativa tillståndet är det förutsättningslösheten och undersökandet som möter frågorna och vändningarna. Öppenhet istället för målinriktning, stillhet istället för framåtsträvande, varande istället för intention, nyfikenhet istället för dömande.

The Work finns tillgängligt för alla, kostnadsfritt. Men utan rätt ingång så blir metoden verkningslös. Du kan inte besvara frågorna genom att enbart vara uppe i huvudet. Du behöver landa och låta kroppen vara med.

Alla närmar vi oss meditationen på olika sätt. Vissa vet precis hur de ska hitta dit. Andra behöver vägledning. Under alla omständigheter: Som tur är så kostar inte heller meditation några pengar. Den finns redan där inne och väntar på oss!

För fler reflektioner kring hur du tillägnar dig The Work på ett gynnsamt vis, ta gärna en titt på våra 7 användbara tips.

/Karin

Till dig som är rädd

”Följ de enkla instruktionerna.” /Byron Katie

Jag har haft många stunder i livet när jag undrat hur jag ska våga leva ens en sekund till. Som yngre kunde detta resultera i olika drastiska handlingar. Men med tiden har jag lärt mig några olika metoder som har gjort att jag inte freakat ut av rädlsan. Och idag känner jag knappt skräck. – Ni som har upplevt den vet vad jag pratar om.

Bara gör det

En av mina metoder har varit The Work. Den bästa, hittills för mig. Men det tog ett tag att komma till skott med den.

”Det fungerar, jag lovar.”

”Gör The Work, även om du inte märker så stor skillnad i början.”.

”En liten bit i taget.”

Det fanns människor som gav signaler på att det skulle vara givande för mig att göra The Work. Och jag lyssnade, av någon anledning, efter ett tag på dem. Jag satte den ena foten framför den andra, även om jag var en panikslagen, stegrande häst, på insidan.

Borsta tänderna

Byron Katie har ett annat ordspråk som lyder: ”Brush your teeth”. Med det menar hon att om du inte vet vad du ska göra härnäst, du kanske känner dig deprimerad, förtvivlad, rädd, ångestfylld. Borsta bara tänderna. Så får du se vad som händer. Och gör The Work.

Under ett antal år var det inte många gånger som Byron Katie borstade tänderna. Hon låg i sin säng, gick bara upp ibland för att äta. Men ofta gjorde hon det i sängen, och mycket, och stora glassförpackningar. Så hon blev stor som ett hus. Tvättade sig sällan. Orkade inte bry sig om sina barn eller sin man. Under sängen hade hon en revolver så att hon skulle kunna ta slut på det hela.

Tills hon upptäckte The Work:

Identifiera en
stressande tanke
och skriv ner den.
Svara på fyra frågor
och vänd sedan
på tanken.”

En vän som inte sviker

Du använder samma steg på alla tankar som du arbetar med. Snart kan du metoden utantill som ett rinnande vatten. Den är som en vän. Alltid där för dig.

Till dig som är rädd: Det fungerar. Ifall du skulle vilja testa. Du behöver inte ta hänsyn till rösterna inne i huvudet som vill avleda dig. Fortsätt hålla fokus på vägen bara. Gör The Work. Men om du tappar fokus och avviker från vägen så är det ingen fara. Den finns alltid där och väntar på dig.

En ficklampa

När jag ser det inledande citatet så tänker jag på en sak som jag läste, i boken ”Lev livet fullt ut i praktiken” av Eckhart Tolle. Så här skriver han:

Du går på en gångväg på kvällen i tjock dimma. Men du har en stark ficklampa med dig som skär igenom dimman och skapar en smal ljusspalt framför dig. Dimman är din livssituation, som innefattar förfluten tid och framtid, ficklampan är din medvetna närvaro och den smala ljusspalten är nuet.

För mig funkar The Work som en sådan ficklampa. Så himla effektivt! Du kanske inte tror mig. Men jag lovar, det kommer bli bättre. Det kommer bli bra till och med.

/Karin

Källkritik i huvudet

”Tror du på allt du tänker?” /Byron Katie

Ja gör du det? Ifrågasätter du dina tankar, eller agerar du mest på dem per automatik?

Många gillar källkritik

Många av oss är, åtminstone ibland, relativt bra på att ifrågasätta sådant vi läser, och sådant som andra påstår. Vad är källan här liksom? Många är också bra på att oroa sig över andras ignorans kring källkritik.

Bla bla bla

Men hur bra är du egentligen på att kritisera dina egna tankar? Hur ofta vänder och vrider du på dem? Den är dum, jag är ful, världen är si och världen är så, och den borde inte göra på detta viset och det där är bättre än det där och jag är bättre än han men sämre än hon och bla bla bla, na na naninaninaninana.

Tankarna är så många och med mycket lite luft emellan sig. Men jag vet en bra metod som man kan använda för att ifrågasätta sina tankar:

*Är, det sant?

*Kan du helt säkert veta att det är sant?

*Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?

*Vem, vad, skulle du vara utan tanken?

*Vänd på det. Till tankens motsats, till dig själv och till den andre.

Var varsam

Metoden heter The Work av Byron Katie. Även kallad Inquiry. Ja, ni som har läst den här bloggen tidigare förstod kanske att det var dit jag ville komma.

Men kom ihåg att vara varsam mot dina tankar. Och låt kroppen vara med. Behandla tankarna som oskuldsfulla barn. Ifall du nu skulle vilja titta närmare på någon av dem med hjälp av metoden. Ett tips är att börja med en tanke som får dig att må dåligt.

Älska fakta. Tro inte på allt du tänker.

/Karin

Projektorn

”Om jag inte tycker om mig, tycker jag inte om dig.” /Byron Katie

Vaddåra? Jag kan väl tycka om personen framför mig utan att behöva tycka om mig själv? Och tvärt om: Jag kan väl tycka om mig själv utan att tycka om den där störiga jäveln på bussen? Vari ligger problemet?

Svaret har att göra med projektioner. När vi ser en annan människa så gör vi inte det genom neutrala glasögon. Vår syn är filtrerad. Av det som är oss själva. Eller vad säger du? Tror du det går att se en annan människa ”objektivt”, utan ens egna tankar och känslor?

Vem ser du?

När vi projicerar så lägger vi ut vårt inre och tillskriver det på något eller någon utanför oss själva. Om du irriterar dig på din partner, till exempel, så betyder det att du irriterar dig på någonting inne i dig själv. Samma sak om du hatar på Trump, eller på människor med en annan hudfärg än din.

Precis som en filmprojektor så projicerar vi ett drama, en story. Det är ju inte på filmduken som den faktiska filmen finns, utan i kameran. Det är lätt att glömma det här, det är jag den första att erkänna. Men med en medvetenhet om projektionens existens så kan jag stanna upp när jag irriterar mig på en annan person och notera att nu är det någonting hos mig själv som jag inte gillar. På så sätt kan projektionen fungera som en signal för att gå till källan – titta inåt.

Döm din granne

The Work är en fungerande metod för just detta. Det är inte för inte som arbetsbladet som du använder när du gör The Work heter Judge Your Neigbourh. Eller på svenska Döm din nästa. Genom att titta på tankar och känslor som du har om andra människor, kan du bli uppmärksam på vad du ogillar hos dig själv. Med hjälp av arbetsbladet kan du ta itu med din negativa självbild. På så sätt förvandlas de störiga jävlarna till Whake Up Calls. Du hittar arbetsbladet plus en del andra verktyg i vår Verktygslåda.

Ps. Att inte döma andra människor är inte synonymt med att heja på deras åsikter eller handlingar eller att vilja umgås med dem. Å andra sidan, varför inte testa att hänga lite? Om du ändå inte dömer. Det sägs ju att mångfald berikar.

Ps. 2. Detta innebär alltså även att det du tycker om hos andra, tycker du om hos dig själv. Härligt va?

/Karin

Let It Be eller Let Me Be

John Lennon.

”Jag släpper inte taget om mina tankar. Jag ifrågasätter dem. Sen släpper de taget om mig.” /Byron Katie

Om det bara vore så enkelt

Har du också känt dig inkapabel, alternativt irriterad, när någon gett dig ”tipset”: ”Släpp det! Bara släpp det!”.

Som att det skulle vara så enkelt. Om detta tips verkligen skulle kunna få mig att släppa taget om det som får mig att må dåligt, så skulle det vara ett jättebra tips. Men det är bara det att jag inte kan släppa. Om jag hade kunnat, så hade jag gjort det.

Visst, jag kan erkänna att tipset samtidigt har hjälpt mig någon gång. Hjälpt mig till en tillfällig lättnad, en paus, i grubblerierna. Störde mig en smula. Men det har inte varit ett råd som har hjälpt mig att släppa mitt grubbleri för all framtid.

Och har du också stannat upp vid John Lennons låt när han sjunger orden ”Speaking words of wisdom. Let it be.”? Och har strofen fått dig att känna en lättnad, och att du faktiskt kan släppa en stund? (Detta gäller förstås inte er som inte gillar låten.). Fast vid något tillfälle så kom det som du släppte tillbaka? Det gjorde det för mig i alla fall.

Ingen Quick Fix

Nu när jag har praktiserat The Work under en rätt lång tid, så tycker jag mig kunna förstå vad Byron Katie menar med citatet som inleder den här texten: Det är inte bara att ”släppa taget” om sina tankar! Det funkar inte så.

Men, när jag gör The Work kan mina tankar släppa sitt grepp om mig. Bit för bit. Inte så att tanken nödvändigtvis försvinner. Många tankar kan ju faktiskt vara bra att ha. Men den upphör att ha makt över mig. Jag säger inte att det går snabbt (fast någon gång kan det faktiskt gå rätt snabbt). Det är ingen Quick Fix. ”I don’t call it The Work for nothing” som Byron Katie säger.

Och det är just det. The Work består inte i klyschiga formuleringar eller självhjälpsråd som inte bottnar. Den går ut på att metodiskt ifrågasätta sina tankar. Och metoden må vara enkel att förstå, med sina frågor och vändningar, men det betyder inte att den inte kräver ett grundligt arbete av mig. Tvärt om. – Resultatet är dock magi.

/Karin

Barnen

”Mina tankar är mina barn och jag är en bra mamma.”/Byron Katie

Det är morgon och jag promenerar till jobbet. Jag är inte försenad. Ändå känner jag mig stressad. Oro i kroppen. Den är splittrad.

Varför då? Egentligen vet jag varför. Men jag har trängt bort det. Vill inte att det ska vara så. Att mina tankar håller på och bråkar om att få min uppmärksamhet.

Att acceptera

Men de bråkiga tankarna finns där, vare sig jag låtsas om dem eller inte. Och i stunden där på gatan, då jag accepterar detta faktum, förändras – allt. Bara genom att jag erkänner tankarnas existens så lugnar de ner sig.

Jag tycker att det är effektivt att föreställa mig tankarna som barn. Ibland tänker jag att jag har lika många barn som en hel förskolegrupp (egentligen är de många fler) som jag har ensamt ansvar för.

Det funkar inte att ignorera att de drar åt olika håll, skriker, bråkar etc. Jag behöver sakta ner och lyssna på dem. Visst, jag måste inte tillåta dem att styra mig. Men jag kan behöva möta dem där de är, om förändring ska kunna ske.

Att identifiera

När jag kommer fram till jobbet plockar jag fram en penna och min anteckningsbok. Sedan skriver jag en hel lista med stressande tankar som jag har identifierat. De flesta av dem har jag tänkt många, många gånger förut (kanske alla?). Här är några av dem:

*Han borde höra av sig till mig.
*De borde inte förtäta stan på det här sättet.
*Min mage är för stor.
*Jag tar inte till vara på min tid.
*Jag borde inte ha sagt så där till henne.
*Jag vill att hon ska vara på min sida.
*Livet borde vara rättvist.
*Folk borde ta hänsyn till corona-restriktionerna.
*Folk borde tänka själva.
*Cyklister är dumma i huvet.
*Folk bryr sig inte.

På en gång känns det ännu lugnare i kroppen. – Det där är mina tankar. De är inte jag. De är mina, bråkiga, barn. Och nu kan jag koncentrera mig på att lyssna på kollegan på morgonmötet som väntar. Samt uppskatta kaffet.

Att göra The Work

Jag älskar metoden The Work av Byron Katie. Den gör mig trygg. Den kan jag använda för att frigöra mig från lidande: När jag kommer hem ikväll ska jag ta en av tankarna som jag skrev ner och göra The Work på den.

Jag skriver till en kompis på Messenger: ”TW klockan 20.30 ikväll?” och får svaret ”Ok.”. Ska bli sååå skönt att jobba med en stressande tanke tillsammans med Elin på telefon. Det är ett fenomenalt sätt att ta hand om mina barn på. Ett efter ett. De blir alldeles lugna. För då är jag en bra mamma:).

/Karin