Vänd på det i Närvaropodden

I det senaste avsnittet av Närvaropodden är jag med som gäst. Där samtalar jag med Bengt Renander om The Work. Vi två gör även The Work tillsammans!

Om avsnittet

”Aha, nu förstår jag äntligen vad The Work är och hur man använder sig av metoden”, är en vanlig respons som jag har fått på podden.

Du kan lyssna på poddavsnittet här.

Bengts beskrivning

Så här skriver Bengt Renander om avsnittet:

”Ett samtal med Karin Ulveson, handledare i The Work, om de fyra frågorna i The Work: Är tanken sann? Kan du helt säkert veta att tanken är sann? Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken? Vem eller vad skulle du vara utan tanken? Vi pratar om smärtan av tanken att någon borde höra av sig, om  att det snarare är så att tankar kommer till mig än att jag tänker dem, om värdet i att formulera tankar verbalt eller i skrift, om att få kontakt med den del av mig som kan bevittna tankar utifrån, om att se vad jag vinner på mina smärtsamma tankar, om att inse att det är mitt ansvar att ta hand om mig, om att få ett val att släppa en tanke, om värdet i att kunna sätta ord på det man känner, om livet som en utbildning i vem man egentligen är, om vad som händer när jag vänder tanken till sin motsats och – om att få ett andligt uppvaknande till frukostmüslin.”

/Karin

Världens mjukaste julklapp

Ge bort presenten som alla vill ha: Låt dem ha rätt.” /Byron Katie

(Fortfarande osäker på vad du ska köpa i julklapp? Nedan följer ett sista minuten-tips.)

Att ha rätt

Jag brukade vara en mästare på att ha rätt, och är det väl stundtals fortfarande tyvärr.

Det kunde handla om allt mellan himmel och jord.

Jag visste vad som var bäst för världen. Vilken livsåskådning som skulle leda till fred och solidaritet. Jag visste vem som hade rätt och fel i min familj och vem som hade gjort vad mot vem. Jag visste att jag var ful. Ibland så ful att jag inte vågade gå ut genom dörren. Det spelade ingen roll vad de andra sa. Jag hade ju rätt.

The Work har hjälpt mig att luckra upp vad som är ”rätt” och ”fel”. Hjälpt mig att lyssna på vad andra har att säga och att se saker från deras perspektiv. Hjälpt mig att förstå att jag inte behöver klamra mig fast i min egen sanning. Och att jag har gjort detta för att jag har varit så rädd.

The Work har fått mig att våga släppa, och falla mjukt.

En mjuk värld

Jag har också sett vad som händer med andra när jag slutar vara diktator och låter dem ha rätt. De förändras. De blir lugna, mer kärleksfulla och vågar vara sårbara. De öppnar upp sig för ett möte med mig. Och det tycks som att det inte är viktigt för dem heller längre att ha rätt. Nu när de har tillåtelse att ha det.

Jag blir mjukare, de blir mjukare, tillvaron blir ett stort duntäcke. Samtidigt glasklar. Jag tror det kallas medkänsla, både med sig själv och andra.

En dikt

Jag skulle vilja komplettera orden ovan med en dikt av Thich Nhat Hanh. Risken är väl att dagens inlägg blir alltför splittrat. Men, kattens halsduk kanske kan hjälpa till att hålla den röda tråden.

Ho ho, god jul alla!

Kalla mig vid mina sanna namn

Säg inte att jag ska resa imorgon,
för även idag anländer jag.

Se djupt: jag anländer i varje sekund
för att vara en knopp på en vårgren,
för att vara en liten fågel med vingar ännu sköra
som lär sig sjunga i sitt nya bo,
för att vara en fjärilslarv i en blommas hjärta,
för att vara en juvel som gömmer sig i en sten.

Jag anländer ännu, för att kunna skratta och gråta,
känna rädsla och hoppas.
Mitt hjärtas rytm är allt levandes födelse och död.

Jag är dagsländan som förvandlas på flodens yta,
och jag är fågeln som anländer om våren för att äta sländan.

Jag är grodan som simmar lyckligt i den klara dammen,
och jag är ormen som tyst närmar sig
för att sluka grodan.

Jag är barnet i Uganda, bara skinn och ben,
mina lår tunna som bambupinnar,
och jag är vapenhandlaren som säljer dödliga vapen
till Uganda.

Jag är den tolvåriga flickan, flykting på en liten båt,
som kastar sig i havet efter att ha blivit våldtagen av en pirat,
och jag är piraten, mitt hjärta ännu oförmöget att se och att älska.

Jag är en medlem av politbyrån, med mycket makt i mina händer,
och jag är mannen som betalar med sitt blod till folket,
och sakta dör i ett arbetsläger.

Min glädje är som våren,
så varm att den får blommor att slå ut i livets alla skeden.

Min smärta är som en flod av tårar,
så djup att den fyller de fyra oceanerna.

Kära du, kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan höra all min gråt, och allt mitt skratt samtidigt,
så att jag kan se att glädjen och smärtan är ett.

Kalla mig vid mina sanna namn,
så att jag kan vakna upp,
och så att mitt hjärtas dörr får vara öppen,
medkänslans dörr.

Älskar, älskar inte…

”Kärlek är frånvaro av alla förväntningar”/Byron Katie

Jag tror att det snöade. Det är många år sen nu. Han sa att han trodde att det kanske var bäst om vi tog en paus eller så. Paus…

Ett Break Up

Jag kunde inte förstå det. Vi älskade ju varandra. Jag var rätt säker på att det gällde honom också.

Jag försökte förklara. Fast egentligen var det någon form av halvt förklädd argumentation. Sanningen var att det egentligen inte var ett samtal som jag var ute efter utan att få rätt och få över honom på min sida.

Jag var inte bara ledsen när jag promenerade hem till mig sen. Jag var arg också. Efter allt som jag hade gjort för honom, gett honom. All min omsorg och kärlek hade han bara sugit åt sig. Och när det inte passade längre så slängde han bort mig, som en vante. För att inte tala om allt tålamod som jag visat. Och det härliga, allt det roliga som vi haft tillsammans. Och allvaret vi delat. Var det inte värt något? Hur kunde han göra så här? Jag var ett offer och han var förövaren.

Jag förstod inte då att det här inte handlade om kärlek, från min sida. Nej, rättare sagt, jag brydde mig inte om det.

Utan villkor

När du älskar någon så vill du den personen bara väl. Du vill att den ska göra det som får den att må bra. Oavsett.

När du älskar någon så förväntar du dig ingenting i gengäld. Och ibland kanske du gör just det av din partner eller vän. Men det är inte kärlek. Även om du känner kärlek till den personen vid andra tillfällen. Själva kärleken är villkorslös.

Att klamra sig fast

Om din partner vill göra slut så motsätter du dig inte det om du älskar. Det är självklart helt mänskligt att motsätta sig detta beslut. Du blir kanske rädd, förvirrad eller panikslagen. Men det är inte kärlek. Det är att klamra sig fast vis sina egna behov. Och det hindrar dig från att se den andre. Vilket även det är totalt mänskligt. Men…

Råkade vända på det

Jag tror att jag frös när jag promenerade hemåt. Så här i efterhand förstår jag att jag hade råkat vända på det. Nu ser jag att jag inte alls ville vara ihop med nån som inte ville vara ihop med mig. Jag ville ju vara med nån som ville. Jag förstår också att jag inte alls älskade personen. Det enda jag tänkte på var mig själv och på vad jag kunde få ut av honom.

Frihet

Kärleken existerar inte utan friheten. Du kan vara gift (och monogam) med någon hela livet och respektera denna frihet. Eller så kan du vara ihop med olika personer, eller vara singel. Det har inte med saken att göra. Såsom jag ser det. Kärleken är vördnadsfull, öm, ett under, större än allt.

Idag är jag ganska säker på att han älskade mig. Även den kvällen. Men som sagt, jag rörde till det lite där. Jag trodde att det betydde att han skulle vara ihop med mig. Jag förstod inte att det kändes fel för honom.

Obs, man behöver ju inte vara kär i nån 24/7 för att man ska vilja vara ihop med den. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

/Karin

Låt varandet möta frågorna

”The Work är meditation.” /Byron Katie

Min erfarenhet säger mig att The Work är så himla enkelt. Du använder ju samma fyra frågor och vändningar på samtliga tankar som du jobbar med.

Att närma sig The Work på ett icke gynnsamt sätt

Samtidigt, för vissa, kan The Work te sig väldigt svårt. I princip obegripligt. Många försöker använda The Work, men de märker ingen positiv effekt. Det finns till och med de som mår sämre än innan.

Det finns människor som närmar sig The Work från ogynnsamma ingångar. Till exempel de som börjar använda metoden för att de vill ”förbättra” sig själva. De har således inställningen att de skulle kunna bli bättre människor, att de inte är bra nog som de är. Det här synsättet bottnar i prestation.

En sådan ingång till arbetet är, enligt mig, direkt kontraproduktiv. The Work handlar inte om att du ska förändra dig. Eller om att över huvud taget utgå från tankeverksamhet, om att ”tänka ut” lösningar.

Ett gynnsamt sätt

Det handlar istället om att utforska. Att lära känna sig själv. Och därmed må bättre. Men att må bättre är på intet sätt synonymt med att vara en ”bättre människa”. Vi är ju alla lika bra, och lika mycket värda, oavsett om vi mår bra eller inte. Och oavsett alla omständigheter i hela världen. Eller vad säger du?

För att The Work ska ha en chans att fungera så behöver vi meditationen. Ja, som nämnts ovan, The Work är meditation. I det meditativa tillståndet är det förutsättningslösheten och undersökandet som möter frågorna och vändningarna. Öppenhet istället för målinriktning, stillhet istället för framåtsträvande, varande istället för intention, nyfikenhet istället för dömande.

The Work finns tillgängligt för alla, kostnadsfritt. Men utan rätt ingång så blir metoden verkningslös. Du kan inte besvara frågorna genom att enbart vara uppe i huvudet. Du behöver landa och låta kroppen vara med.

Alla närmar vi oss meditationen på olika sätt. Vissa vet precis hur de ska hitta dit. Andra behöver vägledning. Under alla omständigheter: Som tur är så kostar inte heller meditation några pengar. Den finns redan där inne och väntar på oss!

För fler reflektioner kring hur du tillägnar dig The Work på ett gynnsamt vis, ta gärna en titt på våra 7 användbara tips.

/Karin

Till dig som är rädd

”Följ de enkla instruktionerna.” /Byron Katie

Jag har haft många stunder i livet när jag undrat hur jag ska våga leva ens en sekund till. Som yngre kunde detta resultera i olika drastiska handlingar. Men med tiden har jag lärt mig några olika metoder som har gjort att jag inte freakat ut av rädlsan. Och idag känner jag knappt skräck. – Ni som har upplevt den vet vad jag pratar om.

Bara gör det

En av mina metoder har varit The Work. Den bästa, hittills för mig. Men det tog ett tag att komma till skott med den.

”Det fungerar, jag lovar.”

”Gör The Work, även om du inte märker så stor skillnad i början.”.

”En liten bit i taget.”

Det fanns människor som gav signaler på att det skulle vara givande för mig att göra The Work. Och jag lyssnade, av någon anledning, efter ett tag på dem. Jag satte den ena foten framför den andra, även om jag var en panikslagen, stegrande häst, på insidan.

Borsta tänderna

Byron Katie har ett annat ordspråk som lyder: ”Brush your teeth”. Med det menar hon att om du inte vet vad du ska göra härnäst, du kanske känner dig deprimerad, förtvivlad, rädd, ångestfylld. Borsta bara tänderna. Så får du se vad som händer. Och gör The Work.

Under ett antal år var det inte många gånger som Byron Katie borstade tänderna. Hon låg i sin säng, gick bara upp ibland för att äta. Men ofta gjorde hon det i sängen, och mycket, och stora glassförpackningar. Så hon blev stor som ett hus. Tvättade sig sällan. Orkade inte bry sig om sina barn eller sin man. Under sängen hade hon en revolver så att hon skulle kunna ta slut på det hela.

Tills hon upptäckte The Work:

Identifiera en
stressande tanke
och skriv ner den.
Svara på fyra frågor
och vänd sedan
på tanken.”

En vän som inte sviker

Du använder samma steg på alla tankar som du arbetar med. Snart kan du metoden utantill som ett rinnande vatten. Den är som en vän. Alltid där för dig.

Till dig som är rädd: Det fungerar. Ifall du skulle vilja testa. Du behöver inte ta hänsyn till rösterna inne i huvudet som vill avleda dig. Fortsätt hålla fokus på vägen bara. Gör The Work. Men om du tappar fokus och avviker från vägen så är det ingen fara. Den finns alltid där och väntar på dig.

En ficklampa

När jag ser det inledande citatet så tänker jag på en sak som jag läste, i boken ”Lev livet fullt ut i praktiken” av Eckhart Tolle. Så här skriver han:

Du går på en gångväg på kvällen i tjock dimma. Men du har en stark ficklampa med dig som skär igenom dimman och skapar en smal ljusspalt framför dig. Dimman är din livssituation, som innefattar förfluten tid och framtid, ficklampan är din medvetna närvaro och den smala ljusspalten är nuet.

För mig funkar The Work som en sådan ficklampa. Så himla effektivt! Du kanske inte tror mig. Men jag lovar, det kommer bli bättre. Det kommer bli bra till och med.

/Karin

Källkritik i huvudet

”Tror du på allt du tänker?” /Byron Katie

Ja gör du det? Ifrågasätter du dina tankar, eller agerar du mest på dem per automatik?

Många gillar källkritik

Många av oss är, åtminstone ibland, relativt bra på att ifrågasätta sådant vi läser, och sådant som andra påstår. Vad är källan här liksom? Många är också bra på att oroa sig över andras ignorans kring källkritik.

Bla bla bla

Men hur bra är du egentligen på att kritisera dina egna tankar? Hur ofta vänder och vrider du på dem? Den är dum, jag är ful, världen är si och världen är så, och den borde inte göra på detta viset och det där är bättre än det där och jag är bättre än han men sämre än hon och bla bla bla, na na naninaninaninana.

Tankarna är så många och med mycket lite luft emellan sig. Men jag vet en bra metod som man kan använda för att ifrågasätta sina tankar:

*Är, det sant?

*Kan du helt säkert veta att det är sant?

*Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?

*Vem, vad, skulle du vara utan tanken?

*Vänd på det. Till tankens motsats, till dig själv och till den andre.

Var varsam

Metoden heter The Work av Byron Katie. Även kallad Inquiry. Ja, ni som har läst den här bloggen tidigare förstod kanske att det var dit jag ville komma.

Men kom ihåg att vara varsam mot dina tankar. Och låt kroppen vara med. Behandla tankarna som oskuldsfulla barn. Ifall du nu skulle vilja titta närmare på någon av dem med hjälp av metoden. Ett tips är att börja med en tanke som får dig att må dåligt.

Älska fakta. Tro inte på allt du tänker.

/Karin

Projektorn

”Om jag inte tycker om mig, tycker jag inte om dig.” /Byron Katie

Vaddåra? Jag kan väl tycka om personen framför mig utan att behöva tycka om mig själv? Och tvärt om: Jag kan väl tycka om mig själv utan att tycka om den där störiga jäveln på bussen? Vari ligger problemet?

Svaret har att göra med projektioner. När vi ser en annan människa så gör vi inte det genom neutrala glasögon. Vår syn är filtrerad. Av det som är oss själva. Eller vad säger du? Tror du det går att se en annan människa ”objektivt”, utan ens egna tankar och känslor?

Vem ser du?

När vi projicerar så lägger vi ut vårt inre och tillskriver det på något eller någon utanför oss själva. Om du irriterar dig på din partner, till exempel, så betyder det att du irriterar dig på någonting inne i dig själv. Samma sak om du hatar på Trump, eller på människor med en annan hudfärg än din.

Precis som en filmprojektor så projicerar vi ett drama, en story. Det är ju inte på filmduken som den faktiska filmen finns, utan i kameran. Det är lätt att glömma det här, det är jag den första att erkänna. Men med en medvetenhet om projektionens existens så kan jag stanna upp när jag irriterar mig på en annan person och notera att nu är det någonting hos mig själv som jag inte gillar. På så sätt kan projektionen fungera som en signal för att gå till källan – titta inåt.

Döm din granne

The Work är en fungerande metod för just detta. Det är inte för inte som arbetsbladet som du använder när du gör The Work heter Judge Your Neigbourh. Eller på svenska Döm din nästa. Genom att titta på tankar och känslor som du har om andra människor, kan du bli uppmärksam på vad du ogillar hos dig själv. Med hjälp av arbetsbladet kan du ta itu med din negativa självbild. På så sätt förvandlas de störiga jävlarna till Whake Up Calls. Du hittar arbetsbladet plus en del andra verktyg i vår Verktygslåda.

Ps. Att inte döma andra människor är inte synonymt med att heja på deras åsikter eller handlingar eller att vilja umgås med dem. Å andra sidan, varför inte testa att hänga lite? Om du ändå inte dömer. Det sägs ju att mångfald berikar.

Ps. 2. Detta innebär alltså även att det du tycker om hos andra, tycker du om hos dig själv. Härligt va?

/Karin

Let It Be eller Let Me Be

John Lennon.

”Jag släpper inte taget om mina tankar. Jag ifrågasätter dem. Sen släpper de taget om mig.” /Byron Katie

Om det bara vore så enkelt

Har du också känt dig inkapabel, alternativt irriterad, när någon gett dig ”tipset”: ”Släpp det! Bara släpp det!”.

Som att det skulle vara så enkelt. Om detta tips verkligen skulle kunna få mig att släppa taget om det som får mig att må dåligt, så skulle det vara ett jättebra tips. Men det är bara det att jag inte kan släppa. Om jag hade kunnat, så hade jag gjort det.

Visst, jag kan erkänna att tipset samtidigt har hjälpt mig någon gång. Hjälpt mig till en tillfällig lättnad, en paus, i grubblerierna. Störde mig en smula. Men det har inte varit ett råd som har hjälpt mig att släppa mitt grubbleri för all framtid.

Och har du också stannat upp vid John Lennons låt när han sjunger orden ”Speaking words of wisdom. Let it be.”? Och har strofen fått dig att känna en lättnad, och att du faktiskt kan släppa en stund? (Detta gäller förstås inte er som inte gillar låten.). Fast vid något tillfälle så kom det som du släppte tillbaka? Det gjorde det för mig i alla fall.

Ingen Quick Fix

Nu när jag har praktiserat The Work under en rätt lång tid, så tycker jag mig kunna förstå vad Byron Katie menar med citatet som inleder den här texten: Det är inte bara att ”släppa taget” om sina tankar! Det funkar inte så.

Men, när jag gör The Work kan mina tankar släppa sitt grepp om mig. Bit för bit. Inte så att tanken nödvändigtvis försvinner. Många tankar kan ju faktiskt vara bra att ha. Men den upphör att ha makt över mig. Jag säger inte att det går snabbt (fast någon gång kan det faktiskt gå rätt snabbt). Det är ingen Quick Fix. ”I don’t call it The Work for nothing” som Byron Katie säger.

Och det är just det. The Work består inte i klyschiga formuleringar eller självhjälpsråd som inte bottnar. Den går ut på att metodiskt ifrågasätta sina tankar. Och metoden må vara enkel att förstå, med sina frågor och vändningar, men det betyder inte att den inte kräver ett grundligt arbete av mig. Tvärt om. – Resultatet är dock magi.

/Karin

Barnen

”Mina tankar är mina barn och jag är en bra mamma.”/Byron Katie

Det är morgon och jag promenerar till jobbet. Jag är inte försenad. Ändå känner jag mig stressad. Oro i kroppen. Den är splittrad.

Varför då? Egentligen vet jag varför. Men jag har trängt bort det. Vill inte att det ska vara så. Att mina tankar håller på och bråkar om att få min uppmärksamhet.

Att acceptera

Men de bråkiga tankarna finns där, vare sig jag låtsas om dem eller inte. Och i stunden där på gatan, då jag accepterar detta faktum, förändras – allt. Bara genom att jag erkänner tankarnas existens så lugnar de ner sig.

Jag tycker att det är effektivt att föreställa mig tankarna som barn. Ibland tänker jag att jag har lika många barn som en hel förskolegrupp (egentligen är de många fler) som jag har ensamt ansvar för.

Det funkar inte att ignorera att de drar åt olika håll, skriker, bråkar etc. Jag behöver sakta ner och lyssna på dem. Visst, jag måste inte tillåta dem att styra mig. Men jag kan behöva möta dem där de är, om förändring ska kunna ske.

Att identifiera

När jag kommer fram till jobbet plockar jag fram en penna och min anteckningsbok. Sedan skriver jag en hel lista med stressande tankar som jag har identifierat. De flesta av dem har jag tänkt många, många gånger förut (kanske alla?). Här är några av dem:

*Han borde höra av sig till mig.
*De borde inte förtäta stan på det här sättet.
*Min mage är för stor.
*Jag tar inte till vara på min tid.
*Jag borde inte ha sagt så där till henne.
*Jag vill att hon ska vara på min sida.
*Livet borde vara rättvist.
*Folk borde ta hänsyn till corona-restriktionerna.
*Folk borde tänka själva.
*Cyklister är dumma i huvet.
*Folk bryr sig inte.

På en gång känns det ännu lugnare i kroppen. – Det där är mina tankar. De är inte jag. De är mina, bråkiga, barn. Och nu kan jag koncentrera mig på att lyssna på kollegan på morgonmötet som väntar. Samt uppskatta kaffet.

Att göra The Work

Jag älskar metoden The Work av Byron Katie. Den gör mig trygg. Den kan jag använda för att frigöra mig från lidande: När jag kommer hem ikväll ska jag ta en av tankarna som jag skrev ner och göra The Work på den.

Jag skriver till en kompis på Messenger: ”TW klockan 20.30 ikväll?” och får svaret ”Ok.”. Ska bli sååå skönt att jobba med en stressande tanke tillsammans med Elin på telefon. Det är ett fenomenalt sätt att ta hand om mina barn på. Ett efter ett. De blir alldeles lugna. För då är jag en bra mamma:).

/Karin

På nattygsbordet

”Nyckeln till frihet: Avsluta varje dömande tanke med ett frågetecken.” /Byron Katie

Citatet ovan är ett av mina favoritcitat av Byron Katie. Ja, det är därför som jag har ett broderi med det på mitt nattygsbord!

En portal

Nyckeln, tänker jag, kan vara The Work (The Work består ju av ett antal frågor). Utan nyckeln blir mina dömande tankar blockeringar. Stängda murar som hindrar mig från att uppleva livet. Fängelsemurar.

Men om jag använder nyckeln så kan murarna öppnas. De blir portaler till nya världar. Som gör livet magiskt och stort.

I rörelse

Vetskapen om nyckeln hjälper mig att vara nyfiken på de dömande tankarna, istället för att stänga in mig i dem. Med nyckeln förvandlas tankarna till möjligheter. Och jag kan aldrig veta vart nästa portal kommer leda. Det är spännande!

Istället för att fastna innanför muren så kan jag vara i rörelse. Det är den rörelsen som jag tänker mig är frihet.

/Karin