Sedan snart två veckor tillbaka är jag i Italien. Här har vi fått låna ett hus och vi jobbar med en bok om The Work.
Huset ligger på en höjd, i en liten stad från medeltiden. Nedanför är medelhavet. Några hus bort, bakom vårt, tar ett landskap av kullar med olivlundar vid = BELLISSIMO.
Jag har lyssnat på böcker av Echart Tolle här. För er som inte känner till honom så skriver han om meditation, om vägar till medveten närvaro. Det var länge sedan jag läste någonting av honom. Det var innan The Work hittade mig.
En av de saker som jag gillar med Tolle är den vikt som han lägger vid kroppen, för att komma till medveten närvaro. Han kallar kroppen för en portal (till närvaro och frihet).
Enligt Tolle är kropp och hjärna ett. Eller rättare sagt, hjärnan är en del av kroppen. Det är inte två separata enheter. Ändå lever många som om det var just så, och med fokus på att vara uppe i huvudet. Mer eller mindre splittrade och avstängda. Och självklart, stressade.
Att vara närvarande i kroppen är också helt nödvändigt för den som gör The Work. Det går inte att göra The Work genom att bara vara uppe i huvudet. The Work är meditation.
När du landar i nuet, slappnar av i kroppen, det är då som frågorna i The Work kan möta svaren på insidan. Det är då som magi sker.
*
Nu ska jag ta min portal ner till havet för ett dopp. Det kommer nog bli lite kallt – och ge energi!
Vänd på dets formgivare Magnus Ljungdahl har varit ute med mobilen och spelat in en liten film med Morgonpromenaden till oss (3,12 minuter, se ovan). Tack Mange!
Morgonpromenaden är en spännande meditation som du gör medan du promenerar. Om du själv testar den så är chansen stor att du kommer att märka att den har många beröringspunkter med The Work.
Själv lärde jag mig Morgonpromenaden av Byron Katie. Tack Katie!
Snart ska jag gå ner till Tantolunden här utanför och promenera.
Skynda Långsamt (som min morfars träbåt hette)/ Karin och Vänd på det
Idag är det sol och varmt och det känns underbart. Och så har det inte alltid känts för mig vid den här tiden av året. Jag minns många somrar av djup depression, när jag låste in mig i både en lägenhet och i mig själv. Utan någon ledtråd till en utväg. Jag avskydde att vara ensam, ändå orkade jag inte ta mig ut. Det var som att omgivningen då skulle sluka mig. Bildligt talat.
En insikt För ett tag sedan, när jag höll på med att göra ingenting, kopplade jag ihop en insikt med en strof av författaren Gunnar Ekelöf, som jag läste för mycket länge sedan, utan att då förstå vad den betydde. Nu pratade den plötsligt med mig så självklart.
Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig! Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!
Det slog mig att den känslan var jag tidigare. Jag förstod det inte då eftersom jag var den. Men distansen nu gör det möjligt för mig att se.
En främling, eftersom jag var instängd i mig själv. Oförmögen att sträcka ut min hand och möta en annan. Visst, jag var inte utan människor i mitt liv, men relationerna med dem var inte nära.
Invaderad av mitt land, min omgivning, eftersom jag satt fast i den. Beroende av minsta lilla skälvning, ständigt på jakt efter bekräftelse, bevis på att jag fanns till. Lämnade mig själv. Svek mig själv. Tillhörde ständigt något eller någon annan.
Beroende och ensamhet Jag hör ofta i min samtid att det pratas om att vi människor är ”beroende av varandra”. Mer sällan hör jag om vikten av oberoende. Min erfarenhet är att frihet är förutsättningen till nära relationer och till förmågan att kunna se sina medmänniskor. Det behövs luft mellan mig och den andre. Beroendet gör att jag klamrar mig fast vid människor, ständigt på jakt efter att omgivningen ska ge mig något. Jag ser varken dem eller mig själv eftersom jag står för nära.
Frihet och gemenskap Jag kan notera mönstret: Ju friare jag är desto stabilare är jag och desto fler nära relationer kan jag ha (obs att detta inte har att göra med att vara introvert eller extrovert, eller om att vara fysiskt ensam eller inte. Beroende och frihet är sätt att relatera till allt och alla, oavsett var du befinner dig, ensam eller tillsammans med andra, såsom jag ser det).
För mig har The Work varit en deal breaker här. Metoden, och alla förändringar i mitt liv som har följt på att jag har använt den, har fört mig närmare friheten. Steg för steg naturligtvis – They don’t call it The Work for nothing, som någon sa.
Aten Ja, nu har det varit sommar ett tag och jag lyckades ta mig till Aten trots sjukdom. Vi fick låna släktingars våning där. I den tillbringade jag mycket tid med att ligga på rygg på en yogamatta inne i vardagsrummet samt sitta på den stora balkongen, eller ta mig till torget i närheten och dricka en kaffe. Medan de andra var ute och hittade på roliga grejer.
Sedan jag blev sjuk i covid i november 2020, och kort därefter långtidscovid, är det så mycket som jag har svårt att orka med. Saker som gick så självklart tidigare.
Och andra dagar i Aten fanns energi till att hoppa på spårvagnen. Som när vi åkte till stadsparken. Plötsligt märkte vi att Pridefestivalen pågick i närheten. En vacker röst hördes någonstans ifrån och höll ett tal som handlade om att vi alla har rätt att vara precis som vi är. Jag grät.
Jag tänker att talet berörde en djup längtan. Den som vi alla bär på. Det uppstår en stor värme och styrka när så många människor samlas kring den.
Att ge det till sig själv Och det blir en påminnelse för mig att scanna av min insida. Ger jag mig själv tillåtelse att vara den jag är? Går jag fri från mitt eget förtryck eller är jag fortfarande fascist? Både ja och nej skulle jag nog svara på det. Men jag är mycket snällare nu. Inte som förr när jag var Putin. Byron Katie, som visade mig metoden The Work, har levererat ett trevligt citat:
Om du vill att någon eller något ska ge dig nåt, men du får det inte – ge det till dig själv.
Tidigare visste jag inte hur man kunde göra det, eller ens att man kunde det. Men nu har jag hittat verktyg.
Instängd och fri Förresten, man skulle kunna säga att jag även denna sommar stängde in mig i en lägenhet. På grund av sjukdom. Åtminstone vissa dagar. Men den här gången var jag fri(are).
Jag upplever att min sjukdomstid har skyndat på befrielsen. Alla timmarna på yogamattan till exempel har gett mig tillfälle att se riktigt noga på mina tankar. När hjärnan inte har varit för trött vill säga. Jag har aldrig stött på en meditation som opererar så effektivt som The Work. Kanske kan man säga resultatinriktad? Med The Work kan jag verkligen lösa upp de tankar som leder till lidande. Och när en tanke väl är upplöst så är den upplöst. Och jag slipper tyngas av den, medvetet eller omedvetet, i mitt vardagliga liv.
Avstånd till tankarna Även i förhållande till våra tankar behöver vi luft. En massa tankar utan pauser skapar tvång och beroende. I pausen mellan två tankar kan vi stanna upp och vi kan vila där.
Medvetenheten om tankarna gör att vi inte sitter fast i dem utan vi kan istället ha ett sunt förhållande till våra tankar. Vi kan till och med lära oss att ha ett kärleksförhållande med dem. Tidigare, i en annan lägenhet, var jag rädd för tankarna. Så inte längre.
Framtiden Mycket har som sagt ändrats i mitt liv sedan jag blev sjuk, även om det verkar som att jag långsamt får lite mer energi, varvat med bakslag. Jag är glad att jag innan jag blev sjuk hade jobbat med mitt beroende. Om inte, hade det nog varit svårare att stå inför realiteten att det är så många saker i mitt liv som jag hade tidigare, som jag inte längre orkar med. Kanske hade jag varit förtvivlad. I skrivande stund känner jag mig hur som helst lugn, och fri:). Vilket inte betyder att jag inte har stått, och står, inför stora utmaningar.
Och ingen vet hur framtiden kommer att bli. Tänk om jag inte skulle få tillbaka min energi. Att även i fortsättningen inte kunna jobba med mitt företag, som jag älskar.
Jag är glad att jag har The Work, för med tillgång till den metoden vet jag att vad som än händer så löser det sig. Jag är buren.
*
PS. Vänd på det erbjuder inga sessioner eller kurser för tillfället, på grund av trötthet. Men för er som är intresserade av att lära er lite om The Work i sommar så finns Vänd på dets guide att ladda ned, konstandsfritt här.
Nu har jag och designern Magnus Ljungdahl satt ihop en guide till The Work.
I guiden visar vi hur du kan identifiera en stressande tanke att jobba med. Vi visar också hur du kan svara på de 4 frågorna som The Work består av, samt hur du kan använda dig av vändningarna.
Du kan läsa guiden innan du själv sätter igång med The Work. Eller så kan du ha guiden bredvid dig medan du arbetar. Eller efter ditt arbete, för att få en större förståelse.
Det här guiden är för dig med stort lidande. Och också för dig som mår bra, och vill må ännu bättre. Här kan du ladda ner guiden.
”Vem skulle du vara utan tanken, om du såg dig själv uppifrån månen?” / Byron Katie
Jag har inte märkt när det hände. Men någon gång för en stund sedan, hemma, uppenbarade sig en tanke. Som jag greppade tag i. Så att den blev riktigt stressande. Och sedan dess, obemärkt, har hela världen skiftat skepnad.
En mörk värld
Världen är mörk nu. Orolig, seg och trång. Den känns oberäknelig, full av hot. Jag ser bilder av det förflutna som bevisar detta. Jag ser bilder av framtiden, och de är inte muntra vill jag lova. Jag är ett offer i denna värld, splittrad, det är ingen idé att försöka, allt tyder på att det är hopplöst. Och här går jag på gatan.
Att vakna
Men då klickar det till i mig. Jag vaknar upp. Jag ser att det är en tanke, och vad det gör med mig att tro på den. Hade jag inte haft erfarenhet av att göra The Work, så hade jag nog inte vaknat upp på det här sättet. Men nu gör jag det, och jag ställer mig en underfråga till The Works fråga 4: Vem skulle jag vara utan tanken, om jag såg mig själv uppifrån månen?
En annan värld
För det första, jag sitter inte fast i mig själv. Eller förresten, vem är jag egentligen, den som går där på gatan, eller den som tittar på henne, utan tanken? Den frågan ger mig frihet.
Den som går där nere är vidare, befriande nog, inte centrum av universum, utan en del av det. En liten liten bit i ett mönster. Allting hänger ihop. Himlen, vattnet, julbelysningen, stjärnorna, alla människor i hela värden. Samtidigt är hon just centrum, på ett vilsamt sätt, eftersom hon är ett helt universum i sig. ”På en gång människa och antimänniska”, typ, som poeten Gunnar Ekelöf skrev.
Mitt liv känns plötsligt spännande (vilket det inte är när jag sitter fast). Tänk, den där kvinnan, vad som helst kan egentligen hända henne. Jag ser inte hennes historia och jag ser inte heller bilder av framtiden. Jag ser henne här och nu. Och utifrån den positionen blir livet fullt av möjligheter. Kanske som en film. Den här kvinnan får lust att ringa en kompis och fråga om de ska ta en fika på ett mysigt fik, medan snön faller långsamt utanför fönstren. Den här kvinnan börjar fundera på att börja rida igen.
En fantastisk vän
Jag känner ömhet för henne, som för en kär vän. När jag ser helheten så zoomar jag inte in på hennes ”fel och brister”. Jag blir hel, när jag ser mig själv utan tanken från månen. Jag ser var jag börjar och slutar, och var sådant tar vid, som inte är min business. Jag tar ansvar för det som är mitt, och slutar försöka ansvara för det som inte är det.
Jag tänker på människor som jag stött på i mitt liv, som har ”det” = som är sig själva nog. Nu är jag en av dem. Min kropp känns så lätt. Allt är motståndslöst, i detta vänliga universum. Lastbåten kör vänligt genom viken. På andra sidan vattnet vilar vänliga hus.
Nu kan jag se
Aj, vad det gjorde ont att tro på tanken. Och oj, hur den hindrade mig från att känna miraklet, som det är att jag över huvud taget går här på en gata i ett oändligt universum. Och att det över huvud taget existerar gator. När jag trodde på tanken så var livet en mardröm. Men utan tanken har jag vaknat upp från den.
”Det enda vi kan vara skyldiga till är att tro på våra egna tankar” /Byron Katie
Hej kära läsare!
I den här texten har jag försökt undersöka lite det faktum att vi inte är våra tankar. Men när vi tror på våra tankar så tror vi att de är en del av oss själva. Vi ser inte att de är just tankar.
The Work har varit ett sätt för mig att få mer distans till mina tankar. Och därmed mer frihet och fler valmöjligheter. Och fortsätter så vara än idag. Trevlig undersökande läsning!
*****
Han heter Mohammad. Han bor i Afghanistan. Liksom alla vi andra låg han i en kvinnas mage och kom ut mellan hennes ben. Eller genom magen om det var kejsarsnitt.
En dag låg han på rygg på en filt och jollrade. Den ljumma vinden smekte hans ansikte. Hans leende var hela världen. Men han visste inte att det var vinden, för han kände inte till vad en vind var. Ovanför honom hoppade gröna cirklar fram och tillbaka, liksom i ett nystan, fast ändå fristående från varann. Mellan dem forsade en flod av ljus. Schhh…. schhh…. lät de gröna cirklarna när de nuddade varann. Det var ett träd. Men det visste inte barnet att det kallades och därmed kände han heller inte till historien bakom begreppet träd.
Han hade dock börjat ana att språkljudens kombination i Mohammad hade med något viktigt att göra. Snart skulle han komma att förstå att det var hans namn, att man kunde ha ett namn och att det innebar en massa saker.
Vad innebar det att vara Mohammad? Hans föräldrar brukade säga att det var något speciellt med honom. – Han kommer att lyckas, han kommer att bli något stort. Och i samma stund som han började att tro på den tanken så stängdes en del av hans hjärta. Även om hans föräldrar såg det som någonting positivt, eller kanske just därför, så skedde en separation från alltet och alla, när han trodde på den tanken. Och det gjorde ont att separeras från skönheten.
Ibland blev hans pappa arg på honom och skrek saker. Att han var lat. Mohammad började tro på att han var lat och att det är fel att vara lat och att han måste göra allt han kan för att inte vara lat. Ibland orkade hans mamma inte med honom. Hon sa det aldrig rakt ut, hon visade det bara i sina gester. Men han förstod, och han lärde sig.
Vidare lärde han sig tidigt att Allahs ord är lag, att Allah är allsmäktig och meningen med livet och att man kan lita på att det kommer att bli bra om man bara följer Allahs ord, såsom han har lärt sig att förstå dem – genom öga för öga och tand för tand. Men egentligen var det mer nyanserat än så, för Allahs ord var ett paraplybegrepp för en rad folkliga föreställningar och Mohammads egna, en del fritt tolkat från Koranen och en massa annat som människor tror på.
Ryssland hade kommit och invaderade och sargade hans land. Afghanistan, ett av de få länder i regionen som aldrig blivit kolonialiserade. Ett stolt land, det land som han älskade. Jihad betyder frihetskrig, ett heligt krig. Vapnen blev en viktig väg mot friheten. Bortsprängda kroppsdelar kantade hans väg med pansarvagnen. Om detta kunde hjärtat just då inte yttra sig för det var stängt. Hjärtat vill bara kärlek. Mohammeds hjärna trodde att den jobbade för kärlek, men den var förblindad av tankarna. Tankarna sa att det finns ett högre syfte med det här.
1994 startade han som kallades Mohammad, som nu även kallades Mulla Mohammad Omar, talibanerna i Södra Afghanistan.
Ordning måste upprätthållas, om inte allt skulle gå åt helvete, om vi inte alla skulle hamna i helvetet. Det är fruktansvärt där. Man brinner i en evig plåga. Instängd där för alltid.
Kvinnorna måste kontrolleras. Så var det bara. De som inte höll sig inom husets väggar, utan istället gick ut på gatan, måste straffas. En dag var det som vanligt dags för en av alla dessa synderskor att ta emot sin dom. I burka föll hon ner på knä, på planen av en idrottsarena. På läktaren satt många tusen åskådare. Kvinnan såg ut som en ljusblå hög med lakan. En taliban tryckte en kalashnikov mot knoppen längst upp på lakanshögen. Talibanen tryckte av. Avrättningen var utförd.
Mohammad tänkte att den kvinnan är ett avskum. Han tänkte också att det som hände var något gott och gjort av kärlek. Men det var inte han, det var hans tankar som sa så. De tankar som han trodde på. Men det visste inte han, för han trodde att de var sanningen.
Vinden smeker kinden och tyst dånar en flod av ljus.
Vilka tankar tror du själv på? Du som läser den här texten. Och kan du helt säkert veta att de tankarna är sanna? Har du någonsin ifrågasatt dem?
Vi har inte ett val när vi tror på tankarna. Det är först när vi ser att det är en tanke som vi tror på som vi kan välja. Och i den stunden som vi ser det så tror vi kanske inte på tanken längre.
/Karin
*Begreppen oskyldig och skyldig syftar här inte till en juridisk kontext utan till en allmänt mänsklig.
Vänd på det vill SÅ mycket rekommendera The Scandinavian Summer Camp for The Work of Byron Katie.
Eventet arrangeras av The Scandinavian Association for The Work och de tidigare åren har varit väldigt professionellt arrangerade. Trots att arrangörerna arbetar ideellt! Och självklart kommer det hela att vara Coronaanpassat.
The Summer Camp kommer att hållas på kursgården Mundekulla i Småland.
Du kan läsa mer om eventet på arrangörernas hemsida. Nedan ett citat från sidan:
Join us on a 5-day journey to deepen our awareness and free ourselves from identification with our stressful thoughts. Let’s vitalize our practice of inquiry, connect with each other through kindness of our loving hearts and experience the power of The Work in action as we question our beliefs and open to new depths of peace, joy and freedom in our lives. Whether you are a newcomer or experienced in The Work, you will find suitable workshops and training sessions to explore The Work with Certified Facilitators and experienced members of The Institute for The Work.
vandpadet.com 