Dagens text kanske kommer uppfattas som lite flummig av en del. Jag hoppas att det inte avskräcker er från The Work, eller Inquiry Based Stress Reduction, som jag jobbar med. The Work är en enkel och konkret metod. Och om jag får säga det själv så tycker jag att jag är rätt tydlig och konkret när jag handleder personer i The Work. Men vissa känslotillstånd kan vara svåra att beskriva konkret. Ibland kanske de skulle vara enklare att beskriva genom att till exempel måla en tavla:)

---

I 2:an i gymnasiet hoppade jag av skolan. Det var inget roligt beslut, för jag ville verkligen vara duktig. Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt. Det var kaos inne i mig och det gjorde så ont. Jag kunde inte koncentrera mig på vad lärarna sa eller sätta mig med någon läxa. Jag pressade mig själv med hela min kraft och envishet. Men det gick inte.

På den tiden var det en massa saker som jag inte hade koll på. Som att det finns en extra känslighet hos en del. Jag ville försvinna bort.

Skriva

Med någon sorts reservkraft hamnade jag i Paris. Jag bodde hos en kille där. Det var bra med äldre killar/män, kom jag på, bland annat för att de visste mer om livet. Hade lägenheter, hade rutiner, sa: det löser sig.

En annan sak som gav lite ordning i kaos var att skriva. När det kändes för svårt fimpade jag min Marlborough Light och skrev i anteckningsboken. Då blev livet mer samlat. En dag skrev jag den här dikten:

Känner du till parken Tuilerierna
i Paris? Gå dit.

Ta sen vägen som leder
till de två runda, gamla
orangerierna.
Gå in i det vänstra
och sen ner i källaren.
Där har Monet målat
direkt på väggarna.

Nej, ställ dig inte där
du är för nära nu.
Nej inte där heller
du är för långt bort ju.
Där, vid den punkten, stå där.

Nu kan du höra fåglarna.
Nu kan du känna vattnet med tån.
Det är så du måste se mig
för att komma nära.

Perspektiv

Varför berättar jag då om det här, kanske ni undrar. Jo för att jag tycker att dikten säger någonting om perspektiv. Enligt min erfarenhet handlar mental hälsa om att ha ett funktionellt perspektiv på sig själv. Och det har sin grund i vilket perspektiv jag har på mina tankar.

Personen som skrev den där dikten längtade efter att någon skulle se hela henne. Nu i efterhand kan jag se att det hon längtade efter var att kunna se sig själv med en blick utan dömande. Men precis som många andra projicerade hon sin längtan på andra. Hon vände på det. Hon trodde att hon skulle kunna få av andra det hon sist och slutligen bara kan ge till sig själv (men kanske med lite hjälp från andra).

Tillbaka till källaren

Men det är en sak att intellektuellt förstå det här. En annan sak att känna det. Kort efter det att jag skrev dikten så kraschade jag. Och det skulle ta många år innan jag faktiskt upplevde det där perspektivet med hela min kropp, och inte bara förstod det med intellektet. Jag kunde inte tro att det var sant när jag testade The Work och det bara klickade. Jag kände ett sådant lugn och att jag befann mig på helt rätt plats. Precis där jag skulle vara. Ja, vid den där punkten i källaren i orangeriet. Jag var en perfekt passande del av helheten.

Hur kunde det vara så enkelt? Några frågor och vändningar. Jag vet fortfarande inte riktigt. Men ibland är det viktigaste kanske inte att förstå. Nu är jag på en plats med andra perspektiv. Även om det har tagit sin tid att komma hit och även om det inte är någonting som jag tar för givet. Och idag är det som av många sågs som misslyckat med mig då, min känslighet och mina struliga erfarenheter som fortsatte efter Paris, kanske mina största tillgångar.

Monet sa förresten så här: Folk diskuterar min konst och låtsas förstå, som om det vore nödvändigt att förstå, när det bara är nödvändigt att älska.

Med kärlek,
Karin U

---

PS. Just nu tar jag emot några fler klienter för handledning, se längre ner. Här ett omdöme från en av alla dem som jag har gjort The Work med:

”Karin har en unik förmåga att skapa precis den trygghet man behöver för att kunna möta sitt egna innersta. Hennes verktyg gör det svåra så himla mycket enklare. Detta är ett fint sätt att läka på.”

Micke Gunnarsson,
föreläsare/ inspiratör/ coach och författare till boken Medvetet föräldraskap (Bonniers)

Micke är en person som bland annat jobbar med att göra oss medvetna om känslighet hos barn och unga (och ”vuxna”). Och han visar på styrkan och intelligensen i den känslighet som vi alla har inom oss, i och med att vi är människor. Tiderna förändras. Idag vet vi generellt sett mycket mer om vad som pågår i den inre världen och om nervsystemet, än vad vi gjorde på sent 90-tal när jag irrade runt i gymnasieskolan Södra Latins anrika korridorer. Det är så spännande! Tack för ditt viktiga jobb Micke.

Jag fick en del feedback på mitt förra inlägg där jag skrev om en övning om att ge utan att märkas. Många uppskattade den! Spontant tänker jag att det bådar gott för vår värld.

En input jag fick var att övningen kändes för kravfylld typ. Att man ska komma på 3 snälla saker att göra för någon eller några varje dag, utan att märkas. Jag kan bara hålla med. Det kan krävas en hel del att tänka ut 3 saker vilket riskerar att motivationen försvinner. Byron Katie, som lärde mig övningen: Du kunde kanske ha varit lite mer pedagogisk. Så jag ändrar till 1 snäll sak per dag istället.

Här kommer några tips på snälla handlingar, som kan utföras utan att upptäckas, som jag har fått in:

• Skotta snö på grannens uppfart
• Skänka pengar till en organistation eller liknande
• Meditera och önska någon väl
• Hänga tillbaks någons tröja på stolen
• Ringa runt och kolla upp saker till någon som mår dåligt. Som socialen, försäkringskassan etc. och sedan inte berätta att man gjorde det. Bara nämna någon information i förbifarten
• Plocka upp skräp på en plats där man inte bor
• Plocka upp något i affären som ligger på golvet
• Diska nåns matlåda på jobbet, som någon har glömt att diska
• Skriva en anonym insändare eller artikel om någon viktig fråga som gäller någon annan än en själv, i tidningen
• Lyssna extra noga när någon pratar

Att vara snäll på riktigt kan faktiskt vara en radikal handling. En handling som kan stoppa känslor av oro, handlingsförlamning, ilska, depression. Forskningen styrker detta. Senast läste jag en artikel i Svenska Dagbladet i ämnet. Och vi kan börja här och nu. Det kostar inga pengar och kräver ingen förberedelse. Varför vänta liksom? Livet är ingen generalrepetition.

Det är aldrig är försent att må bra. Hur gammal man än är och hur mycket skada man än har ställt till med i sitt liv. Alla förtjänar att må bra. I 100 procent av fallen. Min erfarenhet är också att livet förlängs när man inte mår dåligt. När oro, stress, skam, lidande avlägsnar sig öppnar varje dag upp sig. Den blir så full av liv. Varje dag ett liv. Varje minut ett liv?

Men trots detta, ibland är vi kanske inte redo att må bra, eller bättre. Vi kanske behöver må dåligt ett tag till. Och då är det som det ska. Alla har 100 procent rätt att må dåligt. Det är samma sak med snällhet. Ibland kanske man inte har energi över till att hålla på med snälla handlingar gentemot andra. Några gånger kanske man är ett pain in the ass mot andra också. För att det på insidan krånglar och håller på, insidan kräver all uppmärksamhet. Ibland behöver vissa vara riktigt ego. Jag har själv varit där. Ibland klarade jag inte ens av att ta mig upp från sängen under dagen. Det fanns så mycket smärta i mig. Jag behövde vara ego. Tills jag inte behövde det längre lika mycket. Tills jag hade läkt lite mer. Och nu är jag en upplyst buddha utan ego (skoja).

En sak som jag älskar med metoden The Work av Byron Katie är förresten att den är just radikal. Den går direkt till kärnan. Jag lägger upp ett klipp här från 2019 när Candra och Mikael Karlholm gör The Work på varandra plus ger en kort into av The Work, om nån är intresserad.

Önskar alla en meningsfull vårvinter/ Karin

Ps. Om du känner någon som du tror skulle få ut nåt av mina mejlutskick så får du gärna tipsa om dem. Det går att anmäla sig till dem via Vänd på dets hemsida. Du kan när som helst avregistrera dig från utskicken.

Här kommer ett meddelande från Vänd-på-det-skolan. För att livet kan vara en magisk skola. Och utan betyg.

Idag tänkte jag dela med mig av en övning till den intresserade. Den går ut på att träna sig i att göra saker från en plats utan ego. För att bli en godare människa? Nej, för att må bra.

Om det är några som testar övningen: Det skulle vara kul att höra från er hur ni upplevde den. Jag ska själv öva lite här i mellandagarna. – För att det är skönt, för att kärlek inte förväntar sig nåt tillbaka och för att övning ger färdighet.

Med kärlek,
Karin U

För några dagar sedan åkte jag båt till Helsingfors. Jag satte mig i ett av Silja Serenades fik. På håll såg det kanske ut som att jag satt med en slät kopp kaffe och fyllde i en blankett till Försäkringskassan eller nåt. Och att jag var på väg till Helsingfors. Men nej, jag fyllde i ett arbetsblad med metoden The Work of Byron Katie. Och jag reste till helt andra kontinenter. Samtidigt som jag var på väg till Helsingfors. Visste du förresten att det finns en app, som alternativ till arbetsbladen? Går att ladda ner för cirka tio kronor.

Jag hade med mig en stickning på båten också! Har inte stickat sedan jag var barn men jag har fått inspiration av vänners barn i sena tonåren. Det har tydligen blivit trendigt att sticka i de åldrarna… De har väl kommit på det meditativa i det hela. Bara älskar det.

Kvällen avslutades med ett glas bubbel i baren. På scenen sjöng fyra män Motown-låtar. Allt medan The Work fortsatte att jobba inne i mig.

Vad önskar du dig i julklapp förresten? Förutom fred på jorden så klart. Själv önskar jag mig en handväska. En annan sak som jag önskar mig ska jag berätta om nu.

Den jag är utan tanken

Det handlar om fråga 4 i The Work av Byron Katie. Den är som att öppna en julklapp. Fråga 4 är alltså Vem eller vad skulle du vara utan din stressande tanke? Och när jag kommer dit så undersöker jag svaren där.

Fråga 3 – Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?

Men innan jag kommer till 4:an så har jag svarat på fråga 3, Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?

I fråga 3, med sina underfrågor, får jag känna de känslor som finns i min kropp när jag tror på den stressande tanken. Det går inte att hoppa över de känslorna. Om jag ignorerar dem så funkar det inte att sen öppna julklappen ordentligt. I 3:an känner jag till exempel stress, rädsla, ångest, slutenhet, förvirring. Jag får också se hur tanken hänger ihop med tidigare erfarenheter i mitt liv och med mina berättelser om framtiden. Historier som jag har fabricerat kring tanken. Ett helt tankesystem.

Jag kan se hur tanken påverkar mina relationer. Och jag blir medveten om hur jag behandlar mig själv när jag tror på tanken (inte så snällt). Dysfunktionella beteenden i min vardag, som är kopplade till tanken, blir uppenbara. Puh! Ibland kan det faktiskt kännas som att vakna upp från en mardröm.

Fråga 4 – Vem, eller vad, skulle du vara utan tanken?

I fråga 4 får jag sedan uppleva vem jag är. Under det i fråga 3. Jag är hel, lugn, levande, kompetent, älskad, klarsynt. Jag känner nyfikenhet, medkänsla, kreativitet, gemenskap, styrka. Och det är det som jag önskar mig i julklapp! Förutom väskan då.

Det är en känsla av frid. Eller fred, på insidan. Och en bonus är att juklappen smittar. En människa med fred på insidan startar inte konflikter. Och hon har mycket mer energi att ge till andra, när hon har frigjort sig från energitjuvarna i fråga 3.

En annan bonus är att julklappen är gratis, och att jag kan ge den till mig själv. Och ändå bli överraskad. För jag kan aldrig riktigt veta vad jag ska hitta där inne. Jag är oändlig.

.

Kram från Karin

Ps. Om du vill ha tips på en annan julklapp så kan du läsa en tidigare text av mig: Ge bort presenten alla vill ha, låt dem ha rätt.

Nu är Vänd på dets namntävling avgjord! Vinnaren i namntävlingen blir: Vänd på det! Alltså det namn som har funnits hela tiden. Efter flera kloka synpunkter från min omgivning så har jag kommit fram till att Vänd på det faktiskt funkar fint för min verksamhet. Vänd på det berättar ju vad det hela handlar om.

The Work går ut på att vända och vrida på sina stressande tankar. För att frigöra oss från dem. Vi vänder på tanken på tre sätt: till oss själva, till den andre och till tankens motsats. Och för varje vändning kommer vi på tre autentiska exempel från livet på varför vändningen skulle kunna vara lika sann som, eller sannare än, ursprungstanken. Och de fyra frågorna innan vändningarna fungerar som en uppvärmning av tanken, kan man säga.

Som vanligt handlar dagens text om just The Work. Temat är Nyfikenhet.

---

---

För några dagar sedan såg jag att Bob Hund är ute på turné igen. Ett band som jag lyssnade på ibland när jag var yngre. Jag gillade dem mest för deras melodier då. De var lekfulla och utforskande. 

En refräng

Det ledde till att jag började lyssna på deras låtar igen. Den här gången märkte jag att texterna verkligen berörde mig. Varför först nu, kan man undra. Det är inga komplicerade texter. Tvärt om! De är närmast barnsliga i sin enkelhet. Men enkelt är icke samma sak som banalt.

En låt som jag har stannat upp vid heter Düsseldorf. Låtens refräng börjar så här:

När jag blir nyfiken står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till.

Ett utdrag från en längre text, med musik till. Och så här för sig själv ser den kanske inte så mycket ut för världen. Men den säger mig ändå mycket. Att vara nyfiken – med åren har jag förstått att det finns en stor kraft i det. Och hur sorgligt det kan bli när jag inte är nyfiken. Ett exempel:

Att inte vara nyfiken

Tidigare var jag deprimerad. Depression handlar om att fastna i sina tankar. Och att fastna i tankar innebär att man klamrar sig fast i dem. Man tar sig inte vidare eftersom man tror att tankarna är sanna. Istället för att leva på och hålla sig öppen för att andra sorters tankar skulle kunna vara lika sanna som, eller till och med sannare än, det som man är säker på är sant. (Obs, det handlar inte om att ifrågasätta fakta, som till exempel att det blåser ute. Det är endast stressande/dömande tankar som åsyftas här). Vid den här tiden fick jag ibland höra saker som ”du tror att du vet så mycket”. Jag förstod inte vad de menade. Det var ju bara objektiva, och dystra, sanningar som jag såg. Det bara var så.

Att gå omkring och vara tvärsäker på saker och ting skapar slutenhet. En slutenhet som suger åt sig energi. Känslan är långt ifrån pigghet, utan snarare trötthet, seghet, passivitet. Och med passiv menar jag inte att det behöver betyda att man inte gör någonting, utan mer som ett förhållningssätt. Att inte känna sig levande när du gör saker, eller inte gör saker.

Och “pigg” föreställer jag mig inte behöver betyda att vara fysiskt aktiv, och göra saker. Jag föreställer mig mer tillståndet som att vara vaken. Lätt i sinnet, inte tyngd. (Obs, att känna sig trött behöver inte innebära att man sitter fast i sina tankar. Det kan till exempel bero på att man inte har sovit eller vilat ordentligt, och då kan en god idé vara att helt enkelt sova eller vila. Nej, det är en annan form av trötthet som skapas av att sitta fast i tankarna.)

Att vara fast i tankarna leder inte heller till det där tillståndet när tiden står till, som Bob Hund sjunger om. Istället känns det som att tiden är i osynk. Det känns inte som att man är inne i tiden, en del av den.

Att vara nyfiken

Frågorna i The Work fick mig att kunna börja närma mig mina tankar med nyfikenhet. Att ställa frågor till sig själv är så annorlunda än att bli ifrågasatt. Eller att ifrågasätta sig själv. Att bli misstänkliggjord för att det man tror på är fel tenderar inte att skapa nyfikenhet utan istället ännu mer slutenhet.

Frågorna i The Work är aldrig ifrågasättande. De är bara nyfikna. Och de fungerade mjukt på mig. De fick mig att stanna upp och våga titta närmare på mina tankar. Jag kunde vila i meditationen, samtidigt som jag utforskade alternativa tolkningsmöjligheter. Helt utan dömande. Det finns en stor trygghet i det.

Med frågorna, och därefter vändningarna, öppnade tankarna upp sig till nya världar. Till kreativitet, lust, tillit, självmedkänsla. För att bara nämna något av allt det som jag hittade bakom tankarna. Och i takt med att tankarna släppte taget om mig, blev fria och utkristalliserade sig till just tankar och inte som en del av mig, så förändrades inte bara min inre värld, utan välden runt omkring. Den blev ett vänligare universum.

Kanske ska jag tillägga att jag där jag befinner mig idag inte alltid känner att livet är fantastiskt. Men förvånansvärt ofta ändå. Och skillnaden mot tidigare är gigantisk. Så många dörrar har öppnats för mig sedan jag började använda The Work.

När jag blir nyfiken står tiden still.

Kan du känna igen dig i textraden? Kan du minnas någon gång när du upplevde det så? Kanske just nu? Kanske upplever du det ofta? Kanske mer sällan?

Morgonpromenaden

Förra sommaren spelade jag och Magnus Ljungdahl in en liten meditation som heter Morgonpromenaden. Vissa av er har redan tittat på den. Men, en meditation blir ofta bättre ju mer du praktiserar den. Så jag tipsar om den igen!

Morgonpromenaden är för den som vill öva sig på att se på tillvaron utan dömande. Med nyfikenhet alltså! Kolla gärna på filmen här nedan när Mange promenerar omkring bland koloniträdgårdarna i Tantolunden och ser på allt ”som om det inte hade något namn”. Ni som känner till The Work kommer nog att märka att Morgonpromenaden har beröringspunkter med metoden. Många använder sig av den när de tar en promenad, går till bussen eller rastar hunden. Enligt min far funkar den också bra när man letar efter bitar av gamla takpannor på tomten.

En mjuk höst önskas. Och du, kan du helt säkert veta att din tanke är sann?/ Karin

MORGONPROMENADEN (3,12 min)

---

Obs, denna text kanske börjar lite tungt. Men sen blir det roligare!

Vänner

Vi är, som alltid, i förändring. Just nu ökar polarisering, utanförskap, konflikter, strider och utnyttjande av våra gemensamma resurser, på många håll. Många av oss har så länge skolats i ett förhållningssätt till livet där det handlar om att vända sig utåt, och ”göra” saker. Producera, konsumera, erövra, kvantifiera, vara snabb, se till sina egna intressen, vara den som har rätt. Av platsbrist så går jag inte in och förklarar mer här. Men jag har en känsla av att mina läsare förstår lite vad jag menar. 

The Line Is Drawn

Det här är inga nya tankar om man säger så. Och det kanske låter som klyschor. Kanske är det till viss del det också. Kanske är den stora förändringen inte den som jag nu har beskrivit. Utan den att världens tillstånd tycks ha skapat nya strömningar i tiden. En vilja hos många människor runt omkring oss, till just förändring. Det har liksom blivit top of mind för många. Många erfar kanske mer än någonsin i sina liv att den rådande ordningen inte är hållbar. Och gör också stora och små förändringar. Det är inspirerande! En motvikt behövs. Balans behövs. Annars blir det obalans:). 

The line is drawn. The curse it is cast, sjunger en av mina många favoritpoeter, Bob Dylan: The times they are a-changin.

Stanna upp

Ja, tiden är, enligt mig, nu kommen för att stanna upp. Det är en tid för eftertanke. Luftighet, kvalitet, less is more, förvalta, dela med sig. Det är dags att sluta skylla på varandra, och att istället titta inåt. Ställa frågor. Lyssna efter svar.  Och i den här utvecklingen gäller det att hänga med/på, tror jag. Eller, med Dylans ord:

You better start swimming, or you´ll sink like a stone.

Om inte bokstavligen, så själsligen, tänker jag.

Frågor

Som många vet så älskar jag frågorna i metoden The Work. Jag vet inte hur många gånger som de har visat mig att det aldrig är kört. Att allting kan förändras. Ibland tar förändring tid. Ibland kan hela världen ställas på ända genom en liten fråga. Hat vänds till kärlek, fiende till vän, meningslöshet till meningsfullhet, värdelöshet till fullt av värde, rädsla till tillit. Det blir mjukt i kroppen, vi kan andas lugnare. Dylan:

The slow one now
will later be fast
As the present now
will later be past
The order is rapidly fadin’
And the first one now
will later be last
For the times they are a-changin’

Långsamt = Snabbt

Och det är paradoxalt. Genom att sakta ner, ta det lugn, kanske inte göra nåt särskilt, kanske bara ställa oss en fråga och invänta svar, så kan vi bli supersnabba och flexibla. Som den kvicka lilla fisken. 

När vi är dömande, och kör på i gamla hjulspår utan att reflektera, hur snabbt vi än kör, så tenderar vi att sitta fast. 

Men att ställa frågor skapar rörelse och flow. Det klarnar. Vi ser lösningar på det som skaver. Och vi förstår bättre hur vi ska agera på ett ändamålsenligt sätt.

Vi blir också mer självständiga och kan stå i vår egen kraft. Autonomi – kanske tycker vissa att det låter motsägelsefullt – men ju mer autonoma vi blir, desto mer vi känner oss själva – desto mer gemenskap kommer vi känna med våra medmänniskor. Det är min erfarenhet.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna få vara med och bidra till denna förändring. Om än på ett litet hörn. Jag hoppas att frågorna i The Work skulle kunna vara en del av den här rörelsen. 

*

En fin augusti önskas. Och om du fastnar i en jobbig tanke eller känsla så kan du ju testa att:

identifiera en stressande tanke och skriva ned den, svara på 4 frågor och sedan vända på tanken.

Du vet väl att allt som behövs för att göra The Work finns att ladda ner kostnadsfritt på Vänd på dets sida. Och för er som har lust, läs gärna min fråga till er, nedan!

Sommar och fred/ Karin

---

Jag har många barn (och vuxna) i mitt liv. En av dem heter Neo och han är nio. Denna varelse. Han är magi, skönhet, kärlek, lycka… jag skulle kunna fortsätta i evighet. Ibland när jag tänker på honom börjar mina tårar rinna, och de slutar inte på länge.

Det är så stort. Jag snubblar och luckras upp. Och ibland, som Danny Saucedo sjunger – med en förälder från Bolivia, precis som Neo – ”Brinner det i bröstet”. På ett fint sätt.

Projektioner

Men nu ska jag skriva en sak. Egentligen är det mig själv jag ser när jag ser Neo. Jag vet att det kan låta märkligt för vissa. Och det är det väl också. – Det har att göra med projektioner. Det är bland annat det vi jobbar med när vi använder metoden The Work.

The Work är meditation. En radikal meditation som för dig tillbaka till dig själv. När vi gör The Work kan vi upptäcka att det vi dömer hos andra, dömer vi också hos oss själva (Det kan vi sluta med om vi vill och vet hur. Vi behöver inte dömande tankar om oss själva för att leva ett liv utefter våra värderingar). Vi kan också se, att det vi älskar hos andra, älskar vi hos oss själva.

Inuti

Det finns så mycket att upptäcka när vi tittar inåt. Det är magi, skönhet, kärlek, lycka (kan fortsätta i evighet). Ett oändligt universum.

Låter det pretentiöst? Nej nej, du kan fortsätta att gå till jobbet, plocka ur diskmaskinen, kolla på På spåret, engagera dig politiskt, sitta på en coctailbar och vara allt detta samtidigt. Ifall du vill.

Stopp

En sak som Neo har lärt sig i skolan är att säga ”Stopp, min kropp!” om någon gör något som man inte vill med ens kropp.

Så, tillåt mig nu, att ropa:

Stopp!!!!!!!!!!

Det är INTE OKEJ att vi inte ser vår skönhet. Det gör så ont att leva i lögnen. Det är inte okej att vi inte ger vår kärlek till oss själva. Det får vara nog nu.

Eller nej. Det är visst okej. Det är ju så som många av oss är fostrade. Att tro att kärleken finns någonstans där ute. Istället för här inne. Vad du än gör, döm inte dig själv om du inte känner kärlek till dig själv!

Eller förresten, gör bara precis som du vill. Lyssna inte på vad någon annan säger. Testa alltid själv (om du vill, he he).

Waste of Time

Hur som helst. Kan du inte hålla med om, att det skulle kunna vara tidernas största WASTE OF TIME, att inte vara oändligt förälskad i dig själv, att inte se att du är din första och sista kärleksrelation? Att alla andra kan komma och gå, men inte den med dig själv. Att du aldrig är ensam. Alltid älskad. Om det nu skulle vara så som jag säger.

Paus. Andas in och sedan ut.

Föder mer kärlek

Vad sa du? Om man inte blir ego och narcissist av att älska sig själv? Nej, tvärt om! Det är när vi inte älskar oss själva som vi kan bli jobbiga jävlar. Och narcissister. När vi älskar oss själva vill vi ge till andra, på ett osjälviskt sätt. Utan baktankar, som att söka bekräftelse, vilja vara en ”god” människa etc. (Obs, det betyder inte att vi sympatiserar med alla människor som vi stöter på. Men det är ett annat inlägg).

Kärlekslåtar

En grej som jag har gjort några gånger är att lyssna på en kärlekslåt, och låtsats att det är jag själv som sjunger. Men den jag sjunger om är inte någon annan. Utan jag sjunger om mig själv. Jag vänder på det.

För några dagar sedan dök det upp en låt i mitt flöde som heter Sunnanvind. Så då sjöng jag om mig själv. Och jag vill bara understryka, innan jag avslutar här, att The Work inte handlar om positivt tänkande. Något som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Detta handlar inte om pepp talk.

High Way

När jag använder The Work så kommer jag tillbaka till mig själv. Genom ett sofistikerat undersökande med en konkret och tydlig metod. För mig har The Work varit en high way till källan, varifrån all kärlek kommer. – Men det finns naturligtvis många olika vägar att ta sig dit. Jag antar, att detta är vägar som mänskligheten genom hela sin historia har längtat efter att hitta. Och ibland hittat.

För mig hände något radikalt när jag upptäckte The Work, och vågade svara ärligt på frågorna där. Kanske är den upptäckten det märkligaste som jag någonsin upplevt. Samtidigt det mest naturliga i världen.

***

SUNNANVIND
Du hade sidenband i håret
Ett vilset solsken
dansa på din kind
Du var det vackraste i våren
Du var det vackraste i våren

Du sa: Nu blåser det på månen
En stilla bris, en sunnanvind
Du var det vackraste i våren
Du var det vackraste i våren

Kärlek och fred och vänd på det/ Karin

Ps. I höst planerar jag att ta emot lite fler klienter för handledning i The Work. Välkommen att kontakta mig om intresse finns!

---

Jag har stött på personer som säger sig inte gilla The Work, eftersom The Work går ut på att ”tänka positivt”. (Gemensamt för dessa personer är att de inte har testat att göra The Work). 

Ett annat förhållningssätt

I själva verket handlar The Work inte om positivt tänkande. Även om det kan tyckas så: Det går ju ut på att vända på sina tankar. Men faktum är att det inte handlar om att förändra tankarna. Snarare om hur vi förhåller oss till dem. Mina erfarenheter säger mig för övrigt att positivt tänkande inte brukar fungera så bra över huvud taget. Exempel:

Du står framför spegeln. Du tänker att du är ful. (Och det kanske är en tanke som du bär med dig överallt. Oavsett om och när du är medveten om den eller inte. Den kanske till och med färgar de flesta av dina handlingar, eller alla, i livet). Om du då framför spegeln försöker att vända på tanken och tänka: Jag är snygg. Och kanske upprepa den tanken ett antal gånger, fungerar det då? Många skulle nog svara nej på den frågan.

Om att tro

Så varför funkar det inte? Jo, därför att du tror på den första tanken, att du är ful. Du slutar inte att tro på det du tror på bara för att du säger emot din tanke. Kanske inte heller om du kommer med argument som till exempel, ”men jag har ju en väldigt fin mun” eller ”mina ögon är ändå rätt stora”. Så lättvindigt släpper vi ofta inte vår tro. Speciellt inte om vi har burit på den länge. Vi behöver ofta argument som kommer inifrån. 

Inuti

I The Work går vi inåt och tittar efter argument där. Detta gör vi i de tre vändningarna av tanken, där vi för varje vändning letar efter minst tre exempel ur livet som känns autentiska för oss. Vi gör det inte enbart med intellektet utan vi låter hela kroppen vara med och undersöka, i meditationen. Men innan vi kommer till vändningarna så går vi först igenom de fyra frågorna och undersöker dem i vår egen takt. Där skapar vi förståelse för/kontextualiserar tanken och får distans till den. Utan att pusha. Utan försvar. Det är ett mjukt arbete. Man skulle kunna säga att frågorna fungerar som en uppvärmning inför vändningarna. Och här kan det hända någonting… magiskt.

Det som händer är inte att vi byter en tro mot en annan. Snarare letar vi efter alternativa tolkningar för att kunna frigöra oss från tanken/tron. Hitta ett annat förhållningssätt till den och därmed till oss själva. För om du tittar noga, att gå omkring och må ”bra” på grund av att du är snygg, hur får det dig att må?

Min upplevelse är att det skapar stress. För vad innebär det? Jo, ditt värde och ditt mående är villkorat. Tänk om du till exempel av en eller annan anledning slutar att vara snygg. Visst ligger det en stress där? Och om du fortsätter att titta riktigt nära, så kan livet bli rätt begränsat av att fästa sin lycka vid en sådan identitet. 

Istället är det i distansen till tankarna  som livet kan öppna upp sig. Det är då vi upplever flow, att vara en del av en helhet, någonting större, mening. 

Där livet är

Det finns en skönhet som ligger bortom positivt och negativt. Som saknar motsats. Det är en process och den kallas livet. Alltid i rörelse. Vissa kallar det att vara i nuet. Du känner säkert av det ibland. Men visst kan man längta till att känna det lite oftare? Inte vara ful eller snygg, utan bara vara. För det är egentligen det vi är. Allt annat är inbillning. Vi är inte fula eller snygga. Vi är egentligen någon annan stans. Vi är den som betraktar vår kropp. Vi är inte kroppen. – Ju mer jag praktiserar The Work, desto oftare och längre perioder kan jag känna att jag hamnar i flow i livet, utan att behöva reflektera över det. Det händer automatiskt liksom. I takt med att jag släpper tron på de dömande tankarna.

Nehej, nu ska jag sluta skriva och kanske gå och köpa mig en riktigt snygg klänning. I nuet.

Kärlek och fred/ Karin

---

Dagens text är rätt lång. Men… jag har försökt vaska/skriva fram någonting här nu, så det hade varit trevligt om någon hade lust att läsa:).

Som vanligt berörs ämnet The Work av Byron Katie, eller Inquiry Based Stress Reduction, som metoden också kallas.

---

Igår ställde mitt barn till med en scen. Hon gick verbalt till attack mot en annan familjemedlem, igen. Hon menade att den andre familjemedlemmen inte lyssnade på henne och inte lät henne vara med. Vilket inte stämde. Hennes röst var hotfull och gjorde mig illa till mods.

Blev så trött

Jag blev så himla trött på henne. Det var inte direkt första gången, om man säger så. Ibland känns det bara helt hopplöst. Jag har sagt till henne 1 miljon gånger att ett sådant här beteende inte är okej. Man uppför sig inte på det här sättet. Men det är som att hon inte lär sig.

Jag brukar vara noga med att hon måste säga förlåt när hon har betett sig så här. Och även nu sa jag: Säg förlåt! Det gjorde hon också. Men jag har svårt att veta om hon menade det. Det var ju inte första gången…

Jag måste säga att jag inte kunde släppa min irritation gentemot henne efter vad som hade hänt. Och samtidigt, tänkte jag då, kan det ju vara bra för henne att hon ser det. Att det faktiskt är svårt för de andra i familjen när hon beter sig så här. Att saker och ting får konsekvenser.

Dagar passerade. Julljusen hade brunnit ner och papper bars till återvinningsstationen. Mitt barn låg på soffan med skärmen.

Ett skifte

Men det var någonting som fick mig att hindra min impuls att säga till henne att lägga ifrån sig skärmen och ”hitta på nåt”. Istället satte jag mig en dag på soffkanten. Sedan frågade jag: Vad tänker du på? Först ville hon inte prata. Men jag tror att hon öppnade sig när hon förstod vad jag ville. Att jag bara ville veta, utan att döma. 

Försiktigt gick vi tillbaka till situationen och tittade på vad som hade hänt då, vad det var som fått henne att bli så där arg, bortsett från att hon fortfarande är lite dimmig i hjärnan på grund av sjukdom, samt kraftig PMS, som man kan tänka hjälpte till att trigga situationen, även om fröet till ilskan var ett annat, det kunde vi se.

Barn med PMS

PMS, undrar du kanske, det kan väl inte ett barn ha? Men då ska jag säga dig att det finns många barn som har det. Det finns många barn som har rynkor också. Som kvinnan på tunnelbanan, med grått hår i en stram uppsättning och en kappa från NK. För ett tag sedan, när hon skickade iväg ett sms till exmannen, var hon bara 2 år.

Jag vet en bebis som är 70 år. Han arbetar med politik i Ryssland. Han ser inte ut som 70 utan faktiskt mer och mer som en bebis. Jag har hört att det är botox.

Och har du varit på ett fängelse någon gång? Eller jag menar en förskola med väldigt många tatuerade.

The Work

Tillbaka till soffan. Vi plockade fram den tanke som fått henne att bli så arg. Vi tittade på den och vi kände, i fråga 1 (Är tanken sann?) och 2 (Kan du helt säkert veta att tanken är sann?). Vi såg tanken från olika vinklar och från olika avstånd.

I fråga 3 (Vad händer, hur reagerar du, när du tror på tanken?) fick hon medvetet känna sin smärta och rädsla, var tanken kom ifrån och vilka konsekvenserna blev när hon trodde på tanken. Hon kunde se att hon kämpat för sin överlevnad. Situationen kastade henne tillbaka till då hon var mycket liten och trodde att hon skulle bli övergiven. Det var levande i hennes nervsystem. Och att det i stunden, när hon trodde det hon trodde, inte hade funnits något annat handlingsalternativ.

Vi stannade väldigt länge där. – Varje fråga en dörr till nya världar.

Det var så känsligt och rörande. Jag öppnade armarna och hon kröp upp i min famn. Tårar fyllde mina ögon. Hur är det möjligt att gå omkring och vara så blind för skönheten? Hur har jag inte kunnat se vad hon behöver?

I fråga 4 (Vem, eller vad, skulle du vara utan tanken?) fick hon känna av lättnaden det innebär att inte behöva tro på den tanken. Lugnet, tryggheten, kärleken. Hon blev fri från sin historia och från historier om framtiden.

I vändningarna blev det så uppenbart att det hon i situationen hade trott var livsfara, egentligen hade varit ett missförstånd. Som hon lärt sig att tro på för länge länge sedan. Som en religion.

Allvar förvandlades till lätthet.

Barn och vuxen

Det skulle kunna passa nu att titta på vad jag menar med ”barn” respektive ”vuxen”i det här sammanhanget. Begreppen kan stå för så många olika saker, men som jag använder dem här har de egentligen inte att göra med ålder.

På ett sätt kan man säga: att växa upp handlar om att bli självständig. När barn föds och kommer till oss, och vi ger dem ett namn, då är det vår uppgift att hjälpa dem att successivt bli självständiga, tills de en dag lämnar boet och har fått med sig förmågan att kunna ta hand om sig själva. Våra egna barn däremot, de på insidan, dem har vi ansvar för hela livet. Vi kan naturligtvis ignorera dem. Men i ärlighetens namn, är inte det en form av barnmisshandel?

För mig är att vara vuxen att tillgodose sina egna behov. Vara medveten om sina tankar och känslor och att omfamna dem. Kunna ta ansvar för det som är mitt och släppa taget om det som inte är det.

Behov som inte möts

När man inte är vuxen vet man inte hur man ska tillgodose sina behov, utan man sträcker sig ut och försöker på olika sätt få dessa behov tillfredsställda av sin omgivning. Alltså grundläggande behov såsom trygghet, kärlek, frihet. När dessa behov inte är uppfyllda, och vi ställs inför olika typer av triggers, kan det bli kritiskt (man mår hur som helst inte bra). Det är det som bland annat leder till vrede, manipulation, maktbegär, tvång, beroende, misshandel, dömande tankar och språk. Ja, dömande kan faktiskt sägas vara ett uttryck för behov som inte blir tillgodosedda. Eller som Marshall B. Rosenberg skriver i boken Non Violent Communication – A Language of Life: ”Judgements of others are alienated expressions of our own unmet needs”. Boken finns även på svenska.

Icke tillgodosedda behov kan också yttra sig i beteenden som att jämföra, depression, people pleasing, skjuta upp saker, fixering på pengar, sex och utseende. Och alltid: stressande tankar. Eller kanske om att skriva en artikel där man är övertygad om att man själv har helt rätt och den andre helt fel.

Vuxen för mig är inte att vara ”duktig”, köpa hus och renovera köket (inte någon motsättning å andra sidan), hålla på med livspussel, sluta leka, vara seriös och allvarlig. Flickan på bilden ovan, kanske var hon i den stunden mer vuxen än vad många så kallade vuxna ofta är. För mig för fotografiet tankarna till öppenhet, icke-dömande, seende. Oskuldsfullhet. Egenskaper som jag förknippar med att vara vuxen. Och med oskuldsfull menar jag inte naiv. Utan ren. Klarsynt. Fri från dömande skräp på insidan.

100 procent vuxen?

Finns det någon som är helt vuxen? Kanske. Eller inte. Och det är egentligen inte poängen här. Vi är alla bara som vi är just nu, på glidande skalor, fram och tillbaka. Vi är alla människor och 100 procent bra. Det finns ingen anledning att vara perfektionist, eller att döma sig själv för att man inte är tillräckligt ”vuxen”. Tvärtom! Livet blir faktiskt mycket mer fungerande om vi inte tar allt så allvarligt. Vad det handlar om är hur vi mår. Och när vi inte har blivit omhändertagna, och inte tar hand om oss själva, då mår vi inte så bra.

Det har mycket att göra med uppväxten. Hade vi då en omgivning som tillgodosåg våra behov samt lärde oss hur vi själva skulle göra det? Och här handlar det inte bara om föräldrar eller andra nära personer. Ett barn formas även av den bredare omgivningen, samhället, kulturen (och gudarna ska veta att vi har en kultur som ofta är långt ifrån vuxen).

Och så spelar biologin roll. Vissa barn tycks mycket mer tåliga än andra. De är inte lika sårbara. Andra barn kräver väldigt mycket för att bli fungerande personer. Det har att göra med känslighet. Vissa har ett mycket känsligt nervsystem. Vissa har ”särskilda behov”, som det kallas (inte sällan är just de även särkilt begåvade). Det skulle också kunna vara så att vissa har extra lite känslighet intom vissa områden, och att de kanske inte har fått stöd att hantera detta.

Har vi getts förutsättningar att skapa oss ett liv utifrån våra egna behov? Om inte, då leder det till lidande.

Lära sig bli vuxen

Vissa människor har lärt sig relativt bra att tillgodose många av sina behov, andra knappt alls, verkar det som. Ibland undrar jag hur det skulle bli här i världen om vi mer såg barnet i andra. Om någon till exempel går till attack mot dig verbalt. Vad gör du då? Känner du dig kränkt, går du till motattack? Eller kan du se att detta är ett barn som inte har fått sina behov tillgodosedda? Att en vuxen inte skulle bete sig på ett sätt som denna människa gör, utan att det är en signal för rädsla, otrygghet och behov av trygghet, kärlek? 

Om du förstår det, då är du vuxen. Åtminstone i den stunden. Om inte, ingen fara. Välkommen till livets skola, där vi alla kan jobba för att bli vår egen förälder. Som tur är finns det metoder vi kan använda för att ta hand om oss själva, steg för steg. Det är något som vi kan ta hjälp av andra med, om vi skulle vilja. Och vi kan göra resan tillsammans med andra. Fråga: Ska vi hålla hand?

Att bli lyssnad på

Klipp till soffan. Mitt barn gäspade. Sedan la hon sig ner igen. Innan hon somnade, insvept i ett vänligt universum, iakttog jag henne och tänkte: Läkandet är i full gång. Let The Work Work you. 

Mitt barn hade blivit sett. Jag tassade ut ur rummet och gick ut på gatan. Där doftade föraning av vårbäckar och vått grus. Inom mig fanns inte längre något skräp som spökade. Istället fanns luft och utrymme. Plötsligt så mycket energi. Jag såg mig omkring, efter lekkompisar!

Jag var musik. Jag ville sträcka mig ut mot världen och ge av mig själv. Som så många gånger förr kom en strof av Gunnar Ekelöf till mig: Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv. Den som gör det ska ändå aldrig bli övergiven.

Mitt ego hade luckrats upp, och jag var så levande. En perfekt passande del av helheten. Ja, Det som är botten i dig är botten också i andra. 

*

Förlåt mig, mitt barn, för att jag inte lyssnade tidigare. 

Fast egentligen handlar det väl inte om förlåt. För jag visste bara inte bättre, fram till det att jag visste.

---

Cervo, Italien. Bild: Magnus Ljungdahl

Sedan snart två veckor tillbaka är jag i Italien. Här har vi fått låna ett hus och vi jobbar med en bok om The Work.

Huset ligger på en höjd, i en liten stad från medeltiden. Nedanför är medelhavet. Några hus bort, bakom vårt, tar ett landskap av kullar med olivlundar vid = BELLISSIMO.

Jag har lyssnat på böcker av Echart Tolle här. För er som inte känner till honom så skriver han om meditation, om vägar till medveten närvaro. Det var länge sedan jag läste någonting av honom. Det var innan The Work hittade mig.

En av de saker som jag gillar med Tolle är den vikt som han lägger vid kroppen, för att komma till medveten närvaro. Han kallar kroppen för en portal (till närvaro och frihet). 

Enligt Tolle är kropp och hjärna ett. Eller rättare sagt, hjärnan är en del av kroppen. Det är inte två separata enheter. Ändå lever många som om det var just så, och med fokus på att vara uppe i huvudet. Mer eller mindre splittrade och avstängda. Och självklart, stressade.

Att vara närvarande i kroppen är också helt nödvändigt för den som gör The Work. Det går inte att göra The Work genom att bara vara uppe i huvudet. The Work är meditation.

När du landar i nuet, slappnar av i kroppen, det är då som frågorna i The Work kan möta svaren på insidan. Det är då som magi sker.

*

Nu ska jag ta min portal ner till havet för ett dopp. Det kommer nog bli lite kallt – och ge energi!

/Karin