Nu är det solig oktober. Men för några dagar sedan satte jag på TV:n och där var det ett himla liv med partiledardebatt (nej det gjorde jag inte för det pallar jag bara inte – men jag läste i tidningen att det hade varit riktigt rörigt där).
Sen gick jag in på Instagram och där var det ett himla liv med människor som tyckte olika, minst lika röriga, saker om partiledardebatten. Det var ett liv och ett kiv.
Innan jag gick ur instagram såg jag en reel med Eckhart Tolle. Han påminde mig om att medvetenheten om ens ”mind” (på engelska, vet ingen bra översättning på svenska) är det som får mitt ego att bli stilla. Det fick mig att stanna upp.
Jag loggade in i min hjärna. Där var det också rörigt. Herregud, det var som flera partiledardebatter på en och samma gång. Men de tystnade, när jag blev medveten om dem.
*
Eckhart Tolle har förresten sagt så här om The Work:
“Byron Katie’s Work is a great blessing for our planet. It acts like a razor-sharp sword that cuts through illusion and enables you to know for yourself the timeless essence of your being.”
Nyligen blev jag inbjuden att vara med i radioprogrammet/podden Radio Totalnormal (–Ditt psyke i etern).
Den görs av personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag pratade om metoden The Work, och lite om min bok Tankemysteriet.
Tankarnas terrorism
Podden spelades in den 11:e september, ett datum som har beröringspunkter med avsnittets tema ”Tankarnas terrorism” (ett begrepp som för övrigt är myntat av Bengt Renander som producerar Närvaropodden, som jag för övrigt har varit med i 🤙).
Ja, tankar kan faktiskt terrorisera, på flera sätt – både på insidan och på utsidan. I extrema fall kan ett inskränkt tankesätt leda till fruktansvärda saker i den stora världen, som terrorattentatet i på World Trade Center. Men det kan också bland annat leda till att vi terroriserar oss själva, med dömande tankar.
Jag blev intervjuad
Marie, som intervjuade mig, frågade om The Work enbart handlar om att jobba med dömande tankar om oss själva. Och mitt svar var att nej, det går bra att jobba med vilken dömande/stressande tanke som helst. Och det gör ont att döma andra, precis som det gör ont att döma sig själv.
Marie frågade också vad jag skulle vilja säga som vuxen, till mig själv som barn. Mitt svar = ”Du vet väl att alla tankar inte är sanna? Allt du tänker är inte sant.”
Flera olika gäster
Avsnittet hade flera olika gäster. Det blev diktuppläsningar, reflektioner om samtidens rädslor mm. Programmet inleddes med livespelning av bandet Dom fläckfria, som bildades på ett av Stockholms akutboenden för hemlösa.
Jättefint
Ja visst kan det göra ont. Men smärta kan förvandlas till något vackert, till exempel genom forum som Radio Totalnormal. Det här var något av det finaste som jag har upplevt på ett tag.
”The miracle of love comes to us in the uninterpreted moment” /Byron Katie
Bild: Mina brorsbarn ser världen från vår kolonistuga i Stockholm
Hej läsare!
Nu är jag i en stuga i Dalsland. Utanför är skogen och en blomsteräng och regnet slår mot rutorna. Vi sitter framför brasan. I ugnen står en paj till middagen.
Nyss var jag ute på en promenad i lätta regndroppar. Det här landskapet är det snällaste jag vet. Mjuka dalar
jag kom hit flera somrar när jag var yngre och det gjorde så ont i mig. Smärtan fick plats här.
*
Har du noterat hur skönt det är när någon ser på dig utan att döma (så mycket)? Eller när du ser på någon annan utan det där dömandet. Eller på dig själv.
När blicken inte är så grumlad av fördomar, historier om dåtid och framtid. I utrymmet där vi slipper kategorisera och bli kategoriserade.
Visst, kategorisering kan vara en riktigt hjälpsam grej. Inom forskning och politik till exempel. Eller grejer i vardagen. Men var sak har sin plats och
jag är inte forskning jag är inte politik jag är inte grejer i vardagen
jag är inte där borta jag är här och nu
Och jag är inte någon med mörkt hår. Jag är inte hon som låg inne på psyket för att hon hade tvångstankar. Jag är inte en person som kommer från en form av medelklass. Jag är inte vad jag jobbar med eller hur jag inreder mitt hem. Jag är inte sammanbrottet när jag hade pms. Jag är inte mina tankar.
Vem är jag?
Jag är kreativitet, närvaro, älskad, humor, ömhet, intelligens, tillräcklig, tillitsfull, ärlighet, fördomsfri, stillhet, rörelse. Jag är frihet. Jag är tonalitet.
Eller förresten. Det här är också kategoriseringar. Jag är upplevelsen som finns bakom. Orden är bara dörrar som tar mig dit.
Det här är ingenting jag tror. Det är någonting som jag själv upplever. När jag tar mig bortom. Till varande.
Det är som allt annat i naturen. En blomma är inte bättre eller sämre än någonting annat. Den sträcker sig mot ljuset.
*
I The Works fråga 3 undersöker jag hur ont dömandet kan göra. Orsak och verkan. I fråga 4 får jag uppleva vem, eller vad, jag är utan dömande och hur skönt det är. Vändningarna i The Work hjälper mig att bli fri. Jag behöver inte sitta fast. Jag är rörelse. Det berör nervsystemet på djupet och påverkar hur jag ser på världen.
Självkänsla är vad. The Work är hur.
*
Så nu skickar jag med en filmsnutt som heter Morgonpromenaden – en meditation som jag har lärt mig av Byron Katie och spelat in på svenska. Några av er har sett den förut. Men man kan öva många gånger på att inte döma.
Idag kommer en övning från mig. Den är för dig som känner dig stressad. Och om du gör övningen så kanske du även kommer att förstå vad Byron Katie menar med ”Staying in my own business is a full time job”.
Att lämna sig själv
I min förra text skrev jag om Saga, och hur skönt det var för henne att komma tillbaka till sin egen business.
När hon hela tiden fokuserade på vad hennes pappa tyckte om henne, och hur han mådde, tappade hon fokus på hur hon själv kände. Hon lämnade sin egen business och gick över i pappans. (Det handlar om mental business här. Det handlar inte om att man inte ska hjälpa eller stötta andra. Bara, det blir lättare att finnas där för andra om vi samtidigt är i vår egen business. Vi blir bättre medmänniskor av det. Och ibland kanske vi märker att det inte alls var vår hjälp som de behövde, utan någonting helt annat.)
Resultatet för Saga blev: Ingen fanns att ta hand om Saga själv, eftersom hon var någon annan stans, mentalt. Hon var borta hos pappa. Men sedan kom hon tillbaks hem igen, till sin egen business. Och stressen och oron försvann.
The Three Kinds of Business
Byron Katie menar att det finns ”Three kinds of business”: Min, din och verklighetens. Exempel:
Vad jag ska äta till middag Min business
Att min mamma pratar för mycket Hennes (din) business
Att det regnar ute Verklighetens business
Förstår du hur jag menar? Känn efter.
Här kommer övningen.
ÖVNING: VEMS BUSINESS ÄR DU I?
Gör så här:
Välj ett tillfälle när du känner dig stressad, orolig, irriterad etc. Stanna upp. Ställ dig frågan: Vems business är jag i nu? Känn efter. Undersök. Ibland går det lättare om du blundar.
1) Undersök vems business du är i.
2) Om du är i någon annans business, döm inte dig själv för det!
3) Ta dig varsamt tillbaka till din egen business.
Upplev skillnaden
Varma hälsningar /Karin
PS.
För ett tag sedan hade jag ett samtal tillsammans med Jonas Mosskin, som bland annat arrangerar evenemanget Psykologer tittar på film, på Kulturhuset i Stockholm. Samtalet utgick från min bok Tankemysteriet, och vi pratade bland annat som att hantera jobbiga tankar, om hur vissa tankar kan forma nästan alla våra val och handlingar i livet, om vänskap, tillit och skilsmässa.
Det var riktigt kul och Jonas är verkligen en fin samtalsledare! Här kan du se en inspelning av samtalet på Hornstulls bokhandel.
I dagens text kan du läsa om vad Madonna sjunger om Solitude. Och om hur Saga kom tillbaks till sin egen business.
Saga och Neo i förrådet. Bild: Magnus Ljungdahl
Jag fick lite respons från läsare på min förra text. Där skrev jag om skillnaden mellan Loneliness och Solitude: att vara för sig själv behöver inte betyda att man känner sig ensam.
Introvert och extrovert
Några läsare skrev att det kan finnas olika behov hos extroverta respektive introverta människor. Att introverta behöver fler och längre stunder av att vara för sig själva, än extroverta (även om extroverta också kan behöva stunder av avskildhet). Och ja, jag uppfattar själv att det ofta är så. Människor är olika och så är det bara. Och inget är bättre eller sämre än det andra.
Med det sagt så beror det också på vad man menar med Solitude. Jag är faktiskt själv inte helt säker på vad ordet egentligen betyder, jag hittar olika sätt att använda det på när jag letar. Men vissa beskriver Solitude som ett enbart ett inre tillstånd. Att det inte är beroende av ifall man är för sig själv eller inte, det går att vara i Solitude även när man är tillsammans med andra. Spännande enligt mig.
Jag tänkte ge ett exempel, från min bok Tankemysteriet, på hur Solitude skulle kunna fungera tillsammans med andra.
Sagas pappa
När Sagas föräldrar berättar att de ska skiljas känner hon sig inte ledsen. Istället oroar hon sig för pappa och vad han ska tycka om henne. Hon tror att det är på grund av henne som han flyttar, för att han är arg på henne och inte orkar med henne längre. Hon blir väldigt uppmärksam på hur han beter sig. Är han arg, är han ledsen? Och uppmärksam på hur hon själv agerar: det gäller att inte göra pappa arg eller ledsen nu. Och om hon är extra snäll och trevlig så kanske han vill flytta tillbaka.
Men vad känner Saga själv och beror det verkligen på henne att pappan flyttar? Det har hon inte utrymme att utforska. Hon har ju fullt upp att koncentrera sig på pappa. Hon kan inte vara närvarande i sig själv.
Vems business?
Men när hon träffar på Neo så förändras det här. Hon lär sig ett sätt att komma tillbaka till sig själv. Genom frågorna och vändningarna, som Neo har med sig, och genom att känna efter med hela kroppen, gör hon nya upptäckter.
Hon upptäcker att det finns flera sätt att se på situationen (rädslan fick henne tidigare att fastna i endast en tolkning – att allt var hennes fel typ). Hon får också utforska vad hon själv känner, hon får tillit till att släppa fokus på pappan och istället koncentrera sig på sig själv. Hon får också uppleva hur fint det känns när hon inte tror på sina stressande tankar, hur det känns att vara närvarande i sig själv. Eller när hon är i, som Byron Katie uttrycker det, sin egen business.
Det hon inte kunde se tidigare var att hon projicerade tankar och känslor på pappan. Hon kunde bara se sina tankar om honom, inte honom. På den nya plats där hon befinner sig får hon nu en möjlighet att se pappa. Hon blir, paradoxalt nog, när hon släpper sitt fokus på pappan, mindre självcentrerad och får större möjlighet att förstå honom.
Jag antar att de flesta kan komma på tillfällen i sitt liv när de har lämnat sin egen business och gått över i nån annans. Som när man inte kan sluta att oroa sig för någon eller något, när man fastnar i ilska, när man kravlar sig fast vid någon och tror att det är kärlek, ältar, jämför sig, bryr sig onödigt mycket om vad andra tycker om en etc.
Perspektiven blandas ihop
Det är som att perspektiven blandas ihop. Istället för att stå stadigt i oss själva så går vi upp i någon annan eller något annat.
Och det är här som jag tänker på Solitude. Att medveten närvaro skulle kunna vara ett annat uttryck för Solitude: Vi ta ett steg tillbaka, betraktar, stannar kvar i oss själva. Obs, detta handlar inte om att stänga av. Tvärtom. Titta på Saga. Hon får större tillgång till sina känslor och hon kan möta sin pappa där han faktiskt är, utan att tro på sina fantasier om honom, när hon kommer tillbaka till sig själv. Det gör också att hon agerar annorlunda. Nu vågar hon fråga pappa saker som hon inte gjorde tidigare.
Att vara tillsammans med någon, samtidigt som vi stannar kvar i vår egen business (eller Solitude då), det upplever jag är förutsättningen för intimitet. På den platsen kan vi lära känna oss själva och andra, då kan vi agera på ett ändamålsenligt sätt. Det blir stilla, samtidigt som allting är i rörelse. Livet blir ett mysterium, och samtidigt glasklart. Det är inte något extraordinärt tillstånd, det känns som hemma bara. Du vet säkert vad jag menar. Så här sjunger Madonna i inledningen av låten Like a Prayer.
Life is a mystery everyone must stand alone I hear you call my name and it feels like home
Ingen expert
Så är jag alltså expert på att vara i min egen business? Eh nej! Men jag kan ändå en hel del om ämnet – kunskaper som jag genom åren har blivit tvungen att tillägna mig eftersom jag har suttit fast i så många föreställningar om saker och ting att det var ett riktigt handikapp för mig. Då, när jag blev tvungen att stanna upp och lära mig sätt att hantera livet, för att kunna fortsätta fungera.
Fy vad hemskt det var förut. Nån gång kanske jag skriver lite mer om det. Hur som helst, nu mår jag mycket bättre än tidigare och lever på i livet. Det går upp och det går ner, även om det är jämnare nu, och livet går i andra toner, en annan rytm och annorlunda färger, ja det mesta är annorlunda, och samtidigt… inte alls…
Själv går jag inte omkring och funderar på vems business jag är i hela tiden. Men då och då kan jag ha stor hjälp av frågan: Vems business är jag i nu? Då känner jag efter och väntar på ett svar. Ibland kan en fråga göra hela skillnaden.
Hälsningar från Karin
PS.
Det är superkul att få respons från er som läser mina texter, tack!! Och nu finns nya ex av Tankemysteriet ute hos bokhandlarna igen.
Nu var det ett tag sen jag skrev och jag tänkte ta tillfället i akt här i mellandagarna att vända lite på det.
På TV
Har du noterat att media, till exempel TV, brukar ta upp ämnet ”ensamhet” kring jul? Vi kan se människor med bekymrade och sorgsna ansikten sitta och tycka synd om ”dem som är ensamma”. Själva, får man känslan av, kommer de att vara allt annat än ensamma, och kanske har de aldrig varit ensamma kring jul eller andra högtider heller för den delen. Ändå tycker de sig veta hur hemskt det är.
Men om man vänder på det – tänk om det för en del skulle vara fantastiskt att vara ensam på julen. Tänk om vissa älskar att vara ensamma ibland, och skulle egentligen vilja vara det under just jul. Men de kanske känner press för att det inte är socialt accepterat att vara för sig själv – ibland kan det nästan framstå som ett tabu i vår tid: man ska vara omringad av människor – det är status, då är man lyckad.
Och så finns det kanske de som inte köper hypen utan vågar fira en jul i ensamhet och stillhet. Tänk om det skulle kunna vara så.
Är det sant?
Ja, är det alltid hemskt att vara ensam? Ibland kan det verka som det. Och ibland kan det se annorlunda ut.
I det engelska språket skiljer man på loneliness och solitude, där det första ordet beskriver ett lidande medan det andra handlar om någonting helt annat – någonting fint, som berikar. Eller som författaren Mary Sarton beskriver det: ”Loneliness is the poverty of self; solitude is the richness of self.”
Andlighet
En vän till mig, som är kristen, berättade att hon tog nattvarden hemma en gång. Det var för att hon tillhör en så kallad riskgrupp och blev tvungen att sitta i karantän när covid härjade som mest. Då kom hon på att hon faktiskt kunde ge nattvarden till sig själv. Riktigt lösningsfokuserat liksom. Min vän är en mycket social person, och ändå, sa hon, var detta den absolut finaste nattvard som hon någonsin tagit. Och hon har tagit många nattvarder i sitt liv.
Andlighet sker alltid i solitude, vare sig vi är själva eller tillsammans med andra (eller är det samma sak som solitude kanske?). Solitude är ett tillstånd och är inte beroende av ifall vi har sällskap eller är för oss själva egentligen. (Även om min erfarenhet är att det kan vara effektivt att vara för oss själva när vi övar på solitude.) Precis som loneliness kan vara ett tillstånd: man kan ju känna sig lonely även om man är tillsammans med andra.
Saga
För Saga, huvudpersonen i min bok Tankemysteriet, är det allt annat än trevligt att vara ensam (eller ska jag kalla det ”att vara för sig själv”?). (Hon mår i och för sig inte bra när hon är tillsammans med andra heller). Hon har en massa stressande/ledsna/dömande tankar. Hon känner sig ensam. Men någonting stort händer henne, när hon tar sig bortom föreställningar om saker och ting, sina jobbiga tankar, och landar i sig själv. Då blir allting plötsligt annorlunda, även om omständigheterna inte har förändrats, på utsidan. Men på insidan har ett skifte skett. Och Saga ser med andra ögon på omvärlden, som till exempel trädgården. Hon känner sig trygg, lugn, glad, i sig själv.
Solitude
Ja, föreställ dig, om det skulle vara så att i solitude är vi som minst ensamma. För att det är där som vi har sällskap med den viktigaste personen i våra liv – oss själva. För att där vårdar vi den relation som lägger grunden till alla andra relationer i våra liv.
Och tänk om det skulle kunna vara så att solitude är själva förutsättningen till att att kunna connecta på djupet med andra människor: att det som är botten i dig också är botten i andra.
Och tänk om det skulle kunna vara så att vi mer eller mindre ofta använder människor som en form av distraktion. Som en flykt från oss själva, precis som vi gör med annat, irl elller afk (away from keybord, he he) eller online. Så att det inte ska bli tyst.
Som om vi vore rädda för oss själva.
Politiker och andra
Tänk, om förmågan till solitude är själva förutsättningen för gemenskap. Ta en del av våra politiker till exempel. Vad skulle hända om de tog ett steg tillbaka? Satt lite mer för sig själva. Reflekterade i stillhet. Kände efter. Connectade med sin botten: Vad tycker jag?, Vad står jag för?, Är det här verkligen rimligt det jag håller på med? Om de inte så ofta sprang efter flocken, bort från sig själva.
Hur skulle samhället se ut då?
Flockdjur
Ibland hör jag folk säga typ: ”Vi är flockdjur. Vi behöver varandra.” Och jag håller med till 100 procent. (Det har till exempel varit en utsatt situation för mig att vara sjuk i flera år utan att kunna jobba, med en diagnos på en fysisk sjukdom från läkare, och ändå bli nekad ersättning från Försäkringskassan. För att någon handläggare via telefonsamtal med mig bedömt att jag inte alls var sjuk. De pengarna hade jag behövt liksom, för att köpa mat och betala för boende. Det hade suttit fint med lite gemensamhetstänk där om man säger så. Samtidigt som jag hat känt så oerhört mycket stöd från min omgivning under den här tiden – kanske mer gemenskap än aldrig förr. Hur hade det varit utan dessa personer?).
Men vad innebär det för oss människor att vara flockdjur egentligen? Hur ser en stark flock ut för Homo Sapiens? Jag upplever att en stark flock består av människor som känner sig själva och inte är rädda för sig själva. Som kan stå i solitude. Vad som händer med flockar vars människor saknar den förmågan, bara springer med – det kan historien berätta för oss hur det slutar. Det leder inte till ett samhälle i gemenskap, det leder inte till att vi får leva i trygghet, glädje, nyfikenhet och en känsla av magi och förundran, som det faktiskt kan innebära att vara människa – allt det där som finns och väntar på oss, inom oss.
Beror på vad man menar
Och självklart förstår jag att de på TV, som tycker synd om dem som är ensamma, vill väl. Och på ett sätt håller jag så klart med dem: loneliness är hemskt. Jag förstår att de tänker på människor som känner sig isolerade. Men på ett sätt håller jag inte med. För det beror ju på vad man menar med ensamhet. – I solitude finns skatten som vi alla innerst inne vill ha.
Och vad vet jag, de på TV kanske har varit för sig själva i livet och känt sig hur ensamma som helst. Och de kanske saknar kartan till det inre landskapet, de kanske inte har verktygen, de kanske inte har övat på att komma dit.
Eller så är det på nåt annat sätt:)
Hur tänker du?
Men oj, jag märker att det inte var helt lätt för mig att formulera mina tankar i det här ämnet – och det känns som att det skulle behövas en helt bok för att beskriva vad jag egentligen menar. Men jag är jättenyfiken på hur du som läsare tänker och känner. Kan du relatera till det jag skriver? Hur tänker du om ensamhet? Andlighet? Jag skulle bli jätteglad om du skrev en rad tillbaks, och berättade.
NYA BÖCKER PÅ G Tankemysteriet sålde slut snabbt, och nya beräknas snart att komma från tryckeriet. Så ingen faja, som min vän Siri, 3 år, säger. Och så här glad, som på bilden, var jag på Solna Bokmässa när jag fick möta barn och vuxna som kom och ställde frågor om Tankemysteriet. Plus av att jag hade så fina bordsgrannar. Ps. Boken är för både barn och vuxna.
Sommarvärmen sträcker ut sig och äpplena är mogna. Här kommer en kort hälsning och några små frågor från mig, från min brorsas och hans tjejs stuga på Gräskö i Stockholms skärgård.
*
Den fil som oftast laddas ner från Verktygslådan på Vänd på dets hemsida är Döm din kropp-arbetsbladet. Det tyder på, föga förvånande, att många därute har dömande tankar om sin kropp.
Ja, vem, eller vad, skulle du vara utan dömande tankar om din kropp (ansiktet inräknat)? Du skulle kunna undersöka det och känna efter. Arbetsbladet hjälper dig att identifiera en situation och en tanke att arbeta med.
Kanske skulle du känna dig fri, kärleksfull, mjuk, lugn, ha mer energi, känna din styrka, se klarare, se fler möjligheter, tycka om dig själv, känna glädje och lust, vara mindre allvarlig, mer kreativ och nyfiken, inte vara så självcentrerad, förstå ditt värde, känna tillit och en djupare gemenskap, bidra mer till det gemensamma? Till exempel.
Ja, tänk om du inte trodde på stressande tankar om din kropp, eller andra stressande tankar (medvetet eller omedvetet). Vad skulle hända då? Hur skulle du leva ditt liv då? Visste du att när hjärnan frigör sig från en specifik tanke så får den skjuts till att även avidentifiera sig med andra tankar som skapar stress, av bara farten.
Fredliga hälsningar från Karin
*
Ps. Jag skrev tidigare en text om hur du kan bli fri från dömande tankar om din kropp. Går att läsa här.
Ps 2. Vänd på dets Facebook-konto har blivit hackat och finns inte kvar. Vi jobbar på att få det tillbaka. Men om du är intresserad så har vi nu Instagram (bättre sent än aldrig?). För dig som kanske vill ha lite inspiration, läsa om nyheter från oss etc.
Vad hände? Jag skulle ju skriva en text och skicka ut i april, och sen i maj. Det var nog våren.
Och jag har skrivit några lappar i olika färger och satt upp på garderoben i min hall. Det var en man på ett förlag som tyckte att jag skulle skriva en bok om en sak som jag har varit med om…
Nej
Först blev jag glad när han föreslog det: att han tänkte på lilla mig. Men sen tänkte jag mest Nej. Det verkar jättejobbigt, det är jättejobbigt att skriva en bok. Och vem skulle vilja läsa om det som jag har varit med om? Och varför ska jag skriva om det, tänkte jag, kommer det inte bara bli deppigt – det handlar om något som inte brukar ses som så upplyftande direkt.
Och sedan har jag aldrig tänkt att jag ska bli ”författare”, tror jag i alla fall. När jag har skrivit har jag framför allt gjort det för att min egen skull (förutom när jag har blivit ”tvingad” att skriva tråkiga saker). Många gånger har jag nästan skrivit i smyg, och stora delar av mitt vuxna liv har jag inte skrivit någonting alls i princip. En sak visste jag rätt tidigt: Jag skulle inte bli som min far. Han är en mycket bildad man, med bestämda åsikter, och har skrivit flera böcker. (Eller, hur var det nu, vad ville jag egentligen? Det är inte lätt att göra revolt och samtidigt vara ganska lik sin förälder).
Bestämma sig
Men okej, angående vad den där mannen på förlaget sa till mig. Efter ett tag började jag att tänka på att skriva en bok mer och mer. Tankarna och känslorna kom hela tiden tillbaka. Det kan liknas vid att börja vara intresserad av någon, kanske kär, som man tänker att det skulle vara bäst att inte vara kär i. För att man känner på sig att det är ett stort risktagande – utfallet är mycket osäkert – kommer det att bli något? Och det kommer antagligen inte gå fort och inte bli lätt och göra ont.
Så i början försökte jag att göra motstånd mot att försöka mig på det här skrivprojektet. Men det funkade inte så bra till slut, jag har tillåtit mig att försöka mig på det här ändå.
Försiktigt
Jag bestämde mig för att närma mig skrivandet försiktigt. Jag började med lapparna som nu sitter på garderoben. Det kändes mindre allvarligt än att sätta sig framför datorn.
Jag bestämde mig också för att börja närma mig skrivandet, inte för att ”berätta” för en läsare vad jag har varit med om etc., inte berätta eller förklara, det kändes inte lustfyllt eller intressant att göra så. Jag ska skriva för mig själv och sen så får jag se om andra kommer att tycka att det är intressant. Min intention när jag skriver ska vara kärlek. Kärlek till mig själv, och läkande.
The Work och skriva
Och, ja, det här med skrivande får mig osökt att komma in på ämnet The Work! The Work handlar ju också om att skriva – skriva ner en stressande tanke. Att skriva ner den är det första steget i The Work. Man kan också säga att det är den första meditationen i The Work, som faktiskt består av fem stycken meditationer. Den första är alltså att skriva ner (och identifiera) tanken, den andra meditationen är frågorna 1 och 2, den tredje är fråga 3 , den fjärde fråga 4 och den femte meditationen är vändningarna.
Den första meditationen
Men tillbaks till den första meditationen. Du börjar med att identifiera tanken som du ska skriva ner. Ett sätt att göra det på kan vara att mentalt gå tillbaks till en situation där du kände stress, ilska, ångest etc. och se vad det var för tanke som fick dig att må dåligt då. Ju mer specifik och konkret du är desto lättare brukar det bli att identifiera tanken. Vilken tid på dagen var det, var befann du dig, var du ensam eller tillsammans med andra, var det när du eller någon annan sa något, ljud, dofter etc.
Ofta hittar du flera stressande tankar som du hade då. Försök att tighta till situationen – exakt i vilken stund då var det som du tänkte tanken? Detta kan ta lite tid, det handlar inte om att vara snabb utan om att känna in med hela kroppen och landa rätt. När du har gjort det skriver du ner tanken.
Nu händer någonting. Det som händer är att du har flyttat tanken från huvudet till pappret, och huvudet får en chans att vila, bli stilla, komma till meditation. Så enkelt, och så effektivt. Varför inte testa själv? Naila en tanke och skriv ner den. Eller varför inte skriva ner din tanken i ett Döm din nästa – arbetsblad. Finns att ladda ner från Vänd på dets verktygslåda.
Öppna upp
Därefter tar du tanken med dig genom resten av stegen. En viktig sak är att tanken ska vara exakt samma under hela processen. Du får inte ändra på någon formulering, inte ens en nyans. Så vill hjärnan ofta göra nämligen, när vi behåller tankarna där inne. Hjärnan älskar att manipulera, krumbukta sig, försvara sig, dölja saker, utan att vi ens märker att den gör det. Men det är det som är kraften med det skrivna ordet här. Att vi har fångat exakt det vi vill titta på. Det tjänar ingenting till att hålla på och krumbukta sig. Det som står står.
Däremot är det viktigt att du inte har någon bild av vad du vill uppnå när du gör The Work, att du inte har en föreställning eller förhoppning om vart det ska leda dig (men du kan ha en intention, som jag när jag skrev mina lappar på garderoben): Om du till exempel har en tanke som: ”Om jag blir bli från den här tanken kommer jag att få fler vänner”. Själva poängen med The Work är att inte veta, att inte har ett slutmål. Att öppna upp för nya alternativ, tolkningsmöjligheter och världar. Vem vet, kanske hittar du något annat, och mycket större, än vad du någonsin hade kunnat föreställa dig.
På samma sätt kan det fungera att skriva andra saker också. Till exempel den här texten. Om jag släpper prestationskrav, rädslor, tankar om att jag måste uppnå ett visst resultat, och istället öppnar upp mig för tankarna och orden. Då kan att skriva bli meditation, utöver det faktum att jag fångar mina tankar och sätter dem på papper/dator.
Personen du är intresserad av
Så kan det också fungera med den där personen som vi är intresserade av, men är rädda för att närma oss. Tänk om målet inte är det viktigaste? Jag vet, det kan låta klyschigt, men ändå. Tänk om det viktigaste inte är om du blir ihop med personen eller inte. Utan det som händer när du bestämmer dig för att ta steget och närma dig. Och när du tar det. Det kanske är någonting helt annat som händer. Som du inte hade kunnat föreställa dig. Kanske något som du inte alls visste att du behövde.
Livet
Och så är det väl i resten av livet också. Och om vi ska kunna ha ett meningsfullt liv och leva efter våra värderingar så behöver vi ta vissa steg, även om utfallet är osäkert. Och för att göra det så behöver vi ett visst mått av tillit. The Work har bidragit till att ge mig det. The Work har för mig blivit en övning i att leva, steg för steg. Jag är studenten och livet är min lärare.
Angående den där ”boken”. Vi får väl se om det blir någon bok eller inte. Lapparna på garderoben och orden i den nya skrivboken har hur som helst gett mig saker som jag inte visste fanns. Och de har fått mig att känna ännu mer liv inne i mig. Så oavsett slutresultat: Tack till dig på förlaget som föreslog att jag skulle sätta mig och skriva ner det.
Och tack CKM förlag som ska ge ut min bok Tankemysteriet.
Försiktiga hälsningar, Karin
TANKEMYSTERIET
I höst kommer min bok Tankemysteriet ut på CKM förlag. Den handlar om The Work of Byron Katie. Men det är ingen “lärobok”. Det är en berättelse om Saga som hittar en magisk portal.
Nu är det påsk och som vanligt närmade den sig med lite av ett frågetecken för mig. Varför och hur firar man påsk nu igen? På långfredagen blev jag hur som helst bjuden till några vänner på middag. Det slog mig då vilka öppna, förstående och nyfikna vänner jag har, och att det inte är en självklarhet.
Annars har påsken bjudit på 2024 års take på påskkärring. Design: Hanna Ulveson Deurell.
Nu till något annat. Har du någon gång fått höra ”Du tänker för mycket”? Eller har du kanske själv sagt det?
Vi människor har en tendens att grubbla, gå vilse bland våra tankar – vilket resulterar i att vi bli ledsna, stressade, oroliga, arga etc = vi hamnar på en plats där det inte är så trevligt att vara. Och vissa hamnar där oftare än andra. Frågan är då, handlar att grubbla om att tänka för mycket? Svar Nej.
Det handlar om att tänka för lite. Ofta när vi tänker en stressande tanke stannar vi inte upp vid den, utan tar den som en sanning utan att undersöka om den är sann. Det gör att vi inte ser hela bilden. Vi kontrollerar inte om våra historier om saker och ting stämmer utan stressar vidare till nästa tanke.
I verkligheten är det så att under varje stressande tanke döljer sig flera andra tankar, ett tankesystem, en historia. Om vi istället stannar upp och undersöker vilka tankar som döljer sig bakom den första så kan vi särskilja tankarna från varandra, och då upphör de att vara stressande. Exempel på stressande tankar:
Det kommer gå åt helvete Stockholmare är snobbiga Man kan inte vara lycklig utan en partner Det är för sent Meningen med livet är X Det här är meningslöst Han är en idiot Jag gjorde bort mig
För några dagar sen gick jag till Ica. Plötsligt kom en känsla av nedstämdhet över mig. Eller, hade det varit för flera år sen så hade jag kanske trott att den bara kom över mig. Men nu identifierade jag snabbt vilken tanke som hade utlöst känslan.
När jag kom hem från Ica, fortfarande nedstämd, och hade plockat in maten i kylen var det dags att gå till jobbet. Eller som Byron Katie säger: Let´s go to work. Jag satte mig i fåtöljen och skrev ner tanken som hade fått mig att bli nedstämd. Sedan undersökte jag den genom stegen i The Work. Det gick snabbt. Direkt kom känslor av lättnad, frihet, förundran. När jag såg vilken historia som döljde sig under tanken så kunde jag se att det var just en historia, att den inte var verkligheten.
Jag är inte religiös och jag firar inte påsken för att Jesus återuppstod. Även om jag är öppen för att det skulle kunna vara så, så är det inte min religion. Och även om jag kan uppskatta att gå till kyrkan och många budskap i bibeln, så är jag inte kristen. Men när jag gör The Work kan jag känna att jag kommer i kontakt med Gud. Det kan vara så stort, när den där tyngden släpper, när jag vilar i tillit, när det klarnar, när jag släpper taget om mig själv.
Mitt liv har blivit mycket klarare sedan jag började använda mig av The Work, även om jag fortfarande går och tror på stressande tankar. Men idag är jag mycket friare än tidigare, inte som förr när jag nästan var en enda stor tvångstanke, när jag var fullmatad med olika historier som jag trodde på, när mellanrummet mellan mina tankar var väldigt trångt.
Om du är intresserad av hur du kan jobba med en tanke genom stegen i The Work så kan du kolla in min kostnadsfria guide, där jag visar hur jag jobbar med tanken ”Hon borde höra av sig till mig”.
Vi på Vänd på det är intresserade av att höra andra berätta om sina erfarenheter av The Work av Byron Katie. Så vi bestämde oss för att fråga runt lite. Den här gången har vi intervjuat Elin Rosenblad. Hon har nyligen flyttat från Stockholm till sin hemstad Kalmar, där hon jobbar som socionom.
Hur kom det sig att du började använda dig av The Work?
Jag har sedan tonåren sökt efter verktyg att hantera smärta som jag har haft inom mig. Jag letade förut bland olika ”läror” och lyssnade på, och läste saker av, olika livscoacher och liknande. Som till exempel Tony Robins.
Jag bodde i Australien ett tag och då blev jag tillsammans med en kille där. När det sen tog slut med honom blev jag väldigt ledsen och sökte upp en terapeut. Det visade sig att hon bland annat använde sig av The Work. När hon ställde frågorna i The Work hände någonting stort med mig. Det kändes så skönt. I stället för att lyssna på tips och råd utifrån, från coacher och ”gurus”, så fick jag nu verktyg att lyssna inifrån. Jag var så van att lyssna på budskap som: Gör så här, Bli ditt bästa jag, Så här blir du mer självsäker. The Work var någonting helt annat. Jag hittade en snällhet där som kändes som en varm filt.
Jag kan förresten fortfarande få ut någonting av att lyssna på personer som Tony Robins. Men idag gör jag det på ett annat sätt, för att bli inspirerad. Inte för att bli en ”bättre människa”.
På vilket sätt finns The Work med dig i ditt liv?
Det är så skönt att veta att jag har ett verktyg som jag kan använda när det kommer jobbiga tankar. Bara att veta det har gjort mig mycket lugnare. Det är en gåva att ha redskap som kan förvandla smärta till något fint. Det är som att vaska guld.
En annan sak är att det kan uppstå så fina möten när jag gör The Work tillsammans med någon. Det är också en gåva att förstå sig själv bättre. Det är intressant att lära känna sig själv.
Det har blivit lättare för mig att kunna vara med jobbiga känslor och att kunna möta andra människors smärta. Jag har fått en större förståelse för andra människor. Jag tar inte saker lika personligt längre, om någon blir upprörd till exempel. Nu kan jag verkligen relatera till det som Byron Katie säger: ”Om jag trodde på den tanken så skulle jag också ha agerat så”. Samtidigt som jag har fått större empati för mig själv så har jag fått större empati för andra.
Jag upplever att The Work har gjort mig mer närvarande tillsammans med andra. Mina relationer har blivit bättre, inte minst de till min familj. Och ibland gör jag The Work mitt i en situation. Som på jobbet, om det är stressigt, så kan jag stanna upp och identifiera vilken tanke som skapar stress och sedan ställa mig någon fråga, till exempel ”Vem skulle jag vara utan den tanken?”.
Livet är inte alltid lätt, men det blir lättare med The Work.
Fråga
Vem skulle du vilja att vi intervjuade om The Work? Någon känd person, någon som du känner eller någon annan? Eller håller du själv på med The Work och vill svara på några frågor? Hör av dig till oss på Vänd på det i såna fall!
vandpadet.com 