En oskyldig/skyldig taliban

”Det enda vi kan vara skyldiga till
är att tro på våra egna tankar”
/Byron Katie

Han heter Mohammad. Han bor i Afghanistan. Liksom alla vi andra låg han i en kvinnas mage och kom ut mellan hennes ben. Eller genom magen om det var kejsarsnitt.

En dag låg han på rygg på en filt och jollrade. Den ljumma vinden smekte hans ansikte. Hans leende var hela världen. Men han visste inte att det var vinden, för han kände inte till vad en vind var. Ovanför honom hoppade gröna cirklar fram och tillbaka, liksom i ett nystan, fast ändå fristående från varann. Mellan dem forsade en flod av ljus. Schhh…. schhh…. lät de gröna cirklarna när de nuddade varann. Det var ett träd. Men det visste inte barnet att det kallades och därmed kände han heller inte till historien bakom begreppet träd.

Han hade dock börjat ana att språkljudens kombination i Mohammad hade med något viktigt att göra. Snart skulle han komma att förstå att det var hans namn, att man kunde ha ett namn och att det innebar en massa saker.

Vad innebar det att vara Mohammad? Hans föräldrar brukade säga att det var något speciellt med honom. – Han kommer att lyckas, han kommer att bli något stort. Och i samma stund som han började att tro på den tanken så stängdes en del av hans hjärta. Även om hans föräldrar såg det som någonting positivt, eller kanske just därför, så skedde en separation från alltet och alla, när han trodde på den tanken. Och det gjorde ont att separeras från skönheten.

Ibland blev hans pappa arg på honom och skrek saker. Att han var lat. Mohammad började tro på att han var lat och att det är fel att vara lat och att han måste göra allt han kan för att inte vara lat. Ibland orkade hans mamma inte med honom. Hon sa det aldrig rakt ut, hon visade det bara i sina gester. Men han förstod, och han lärde sig.

Vidare lärde han sig tidigt att Allahs ord är lag, att Allah är allsmäktig och meningen med livet och att man kan lita på att det kommer att bli bra om man bara följer Allahs ord, såsom han har lärt sig att förstå dem – genom öga för öga och tand för tand. Men egentligen var det mer nyanserat än så, för Allahs ord var ett paraplybegrepp för en rad folkliga föreställningar och Mohammads egna, en del fritt tolkat från Koranen och en massa annat som människor tror på.

Ryssland hade kommit och invaderade och sargade hans land. Afghanistan, ett av de få länder i regionen som aldrig blivit kolonialiserade. Ett stolt land, det land som han älskade. Jihad betyder frihetskrig, ett heligt krig. Vapnen blev en viktig väg mot friheten. Bortsprängda kroppsdelar kantade hans väg med pansarvagnen. Om detta kunde hjärtat just då inte yttra sig för det var stängt. Hjärtat vill bara kärlek. Mohammeds hjärna trodde att den jobbade för kärlek, men den var förblindad av tankarna. Tankarna sa att det finns ett högre syfte med det här.

1994 startade han som kallades Mohammad, som nu även kallades Mulla Mohammad Omar, talibanerna i Södra Afghanistan.

Ordning måste upprätthållas, om inte allt skulle gå åt helvete, om vi inte alla skulle hamna i helvetet. Det är fruktansvärt där. Man brinner i en evig plåga. Instängd där för alltid.

Kvinnorna måste kontrolleras. Så var det bara. De som inte höll sig inom husets väggar, utan istället gick ut på gatan, måste straffas. En dag var det som vanligt dags för en av alla dessa synderskor att ta emot sin dom. I burka föll hon ner på knä, på planen av en idrottsarena. På läktaren satt många tusen åskådare. Kvinnan såg ut som en ljusblå hög med lakan. En taliban tryckte en kalashnikov mot knoppen längst upp på lakanshögen. Talibanen tryckte av. Avrättningen var utförd.

Mohammad tänkte att den kvinnan är ett avskum. Han tänkte också att det som hände var något gott och gjort av kärlek. Men det var inte han, det var hans tankar som sa så. De tankar som han trodde på. Men det visste inte han, för han trodde att de var sanningen.

Vinden smeker kinden och tyst dånar en flod av ljus.

Vilka tankar tror du själv på? Du som läser den här texten. Och kan du helt säkert veta att de tankarna är sanna? Har du någonsin ifrågasatt dem?

Vi har inte ett val när vi tror på tankarna. Det är först när vi ser att det är en tanke som vi tror på som vi kan välja. Och i den stunden som vi ser det så tror vi kanske inte på tanken längre.

/Karin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: