A Space Oddesey eller En vintersaga

”Vem skulle du vara utan tanken,
om du såg dig själv uppifrån månen?”
/ Byron Katie

Jag har inte märkt när det hände. Men någon gång för en stund sedan, hemma, uppenbarade sig en tanke. Som jag greppade tag i. Så att den blev riktigt stressande. Och sedan dess, obemärkt, har hela världen skiftat skepnad.

En mörk värld

Världen är mörk nu. Orolig, seg och trång. Den känns oberäknelig, full av hot. Jag ser bilder av det förflutna som bevisar detta. Jag ser bilder av framtiden, och de är inte muntra vill jag lova. Jag är ett offer i denna värld, splittrad, det är ingen idé att försöka, allt tyder på att det är hopplöst. Och här går jag på gatan.

Att vakna

Men då klickar det till i mig. Jag vaknar upp. Jag ser att det är en tanke, och vad det gör med mig att tro på den. Hade jag inte haft erfarenhet av att göra The Work, så hade jag nog inte vaknat upp på det här sättet. Men nu gör jag det, och jag ställer mig en underfråga till The Works fråga 4: Vem skulle jag vara utan tanken, om jag såg mig själv uppifrån månen?

En annan värld

För det första, jag sitter inte fast i mig själv. Eller förresten, vem är jag egentligen, den som går där på gatan, eller den som tittar på henne, utan tanken? Den frågan ger mig frihet.

Den som går där nere är vidare, befriande nog, inte centrum av universum, utan en del av det. En liten liten bit i ett mönster. Allting hänger ihop. Himlen, vattnet, julbelysningen, stjärnorna, alla människor i hela värden. Samtidigt är hon just centrum, på ett vilsamt sätt, eftersom hon är ett helt universum i sig. ”På en gång människa och antimänniska”, typ, som poeten Gunnar Ekelöf skrev.

Mitt liv känns plötsligt spännande (vilket det inte är när jag sitter fast). Tänk, den där kvinnan, vad som helst kan egentligen hända henne. Jag ser inte hennes historia och jag ser inte heller bilder av framtiden. Jag ser henne här och nu. Och utifrån den positionen blir livet fullt av möjligheter. Kanske som en film. Den här kvinnan får lust att ringa en kompis och fråga om de ska ta en fika på ett mysigt fik, medan snön faller långsamt utanför fönstren. Den här kvinnan börjar fundera på att börja rida igen.

En fantastisk vän

Jag känner ömhet för henne, som för en kär vän. När jag ser helheten så zoomar jag inte in på hennes ”fel och brister”. Jag blir hel, när jag ser mig själv utan tanken från månen. Jag ser var jag börjar och slutar, och var sådant tar vid, som inte är min business. Jag tar ansvar för det som är mitt, och slutar försöka ansvara för det som inte är det.

Jag tänker på människor som jag stött på i mitt liv, som har ”det” = som är sig själva nog. Nu är jag en av dem. Min kropp känns så lätt. Allt är motståndslöst, i detta vänliga universum. Lastbåten kör vänligt genom viken. På andra sidan vattnet vilar vänliga hus.

Nu kan jag se

Aj, vad det gjorde ont att tro på tanken. Och oj, hur den hindrade mig från att känna miraklet, som det är att jag över huvud taget går här på en gata i ett oändligt universum. Och att det över huvud taget existerar gator. När jag trodde på tanken så var livet en mardröm. Men utan tanken har jag vaknat upp från den.